5 september 2011

Bara 7 år med highscore


För ett par år sedan satt jag fler nätter än jag vill erkänna och spelade SVT:s förträffliga webspel Vilse i vintergatan. Allt för att kunna hjälpa min då femårige son, som kört fast i fifunernas berg. Faktum är att jag spelade så mycket att jag, hrmmm, faktiskt tog mig upp på highscorelistan, under namnet Mammafia ...
För ungefär ett år sedan skaffade jag Lego Indiana Jonesdataspelet till sonen, som då fyllt sex. Givetvis fastnade han på olika ställen, och givetvis kunde jag inte hjälpa honom utan att grundligt sätta mig in i även det spelet. Sagt och gjort. Det blev ett antal sena kvällar då jag med hög puls och svettiga händer manövrerade mig igenom ett halsbrytande äventyr efter ett annat. (Ganska snart insåg jag att det var värdelöst att ta sig fram med tangentbordets piltangenter, och beställde ett gamepad). Jag kunde sedan förmedla min visdom och killen klarade sig snart själv.
Här om dagen satte jag mig och spelade tillsammans med honom, för första gången sedan vår gemensamma start. Vilken konstig känsla. Han kunde varenda liten avkrok, varenda mina, varenda nedgrävd skatt. Medan jag valsade runt och försökte orientera mig, byggde han maskiner, klängde omkring på klippavsatser och avvärjde fiender. Ibland var han riktigt schysst och lät mig kasta den nödvändiga dynamitgubben (tre gånger tills jag träffade rätt) fast jag sinkade honom.
– Kommer du ihåg när jag lärde dig hur man gjorde det här ... mumlade jag i ett försök att återvinna lite av min värdighet.

Än så länge har jag ett övertag när det gäller datorn, mer generellt, inte minst eftersom jag kan läsa vad det står i menyerna och i de där dialogrutorna som oväntat poppar upp då och då. Men nu börjar även sonen bli ganska bra på att läsa. Å andra sidan är en hel del av texten på engelska, vilket ger mig ännu några års frist. Jag vill här påpeka att jag ledigt använder en hel drös program för att bygga sajter, klippa film, layouta tidskrifter, redigera till foton. Men frågan är när han går om mig, när det inte längre är jag som lär honom utan han mig. När de gäller en del färdigheter har han helt klart redan gått om. Kanske har jag några år till på mig innan jag är fullständigt akterseglad? Jag funderar på hur gammal bonusdottern var när hon, självlärd, instruerade mig i hur man gjorde lite mer avancerade animationer i powerpoint. Tolv tror jag ...

20 augusti 2011

Bara 3 år i prinsessrosa


Jag måste medge att jag fasat lite inför prinsessåldern. Vi har alltid varit noga med att dotterns kläder inte på något sätt ska förmedla att hon skulle vara ömtåligare eller svagare än hon är och att de inte ska hindra henne att röra sig. Vår lösning blev kläder i röda nyanser – gärna klänning, men alltid med byxor under. Bara i utklädningsgarderoben finns det rosa prinsessklänningar, tyllkjolar och vingar ... men också brandmanshjälmar, piratkläder och astronautdräkt.

Eftersom efterfrågan på rosa på sista tiden ökat, började jag läsa in mig lite.

Det verkar som att prinsessåldern ofta börjar vid fyraårsåldern, plus minus något år. Och vid sju är den över. Tre år alltså. Inte resten av livet (i de flesta fall). Bara tre år.

Egentligen är det en del av en större utvecklingsfas, där barnen testar könsroller. Även pojkar går igenom princessfasen, även om det tar sig andra uttryck. På SvD:s insidan poängterar psykologen Ann Frisén, att prinsesslekarna är en rollek och det är hälsosamt att leka och prova olika roller – även den andra könsrollen:

Det som är avgörande är inte vad de klär ut sig till och leker, utan hur vi reagerar och kommenterar dem när de gör det.

Och så läste jag ett foruminlägg av en mamma, som faktiskt fick mig att tänka om:
Mamma som skrev det gillade att sy och hade kastat sig rakt in en större volangfrosa, producerat prinsessklänningar, balettkjolar och slöjor löpande band med utropet: Oj vilka tyllavdelningar det finns! Det varade i två år. Sedan började dottern i skolan och ville bara klä sig i svart. Läs hela inlägget här.

Därför är betoningen valfri när man läser rubriken till det här inlägget. Ordet bara kan för alla del uttalas otåligt och bekymrat. Men det finns en öppning för att uttala det med en klang av njutningsfull exklusivitet.

1 juni 2011

3,4,5 år i rollspelandets värld. Eller vidare...

Det är förunderligt. Plötsligt har man en spegel av sin egen vokabulär i soffhörnan bredvid sig. Hon har bullat upp med ett par barbisar, en nalle (utklädd i tröja och byxor) och några små, oidentifierade plastleksaker. Kan vara en smurf, kan vara en get från bondgården. Hon sitter med dem i knät. Barbie börjar: "Å, älskling, vilken fiiiin tröja du har. Den blir nog gosig när det är kallt ute" Hmm, tänker mamman. Sade jag inte det till storebrorsan när han gick i morse? Hon plockar fram smurfen. "Fin, sade den ena katten. Just det, sade den andra". Hmm, tänker mamman. Som i Pelle Svanslös vi läste igår vid sängdags.

Rollspel är fantastiska. Barn förflyttar sig till andra världar, till andra identiteter. Jag vet inte hur länge det varar för just den här tjejen. Barbie antar jag avtar om något år, men jag har hört föräldrar prata om dinosaurierollspel upp i mellanstadiet. Och samtidigt som det är en förflyttning är det ju de givna verktygen, det givna språket, de givna reaktionerna hon tar med sig. Jag sitter bredvid i soffan och blir så glad att hon säger "älskling" istället för "din idiot".

Nallen lufsar fram till Barbie. "Ååå, så fiiiin DU är idag då". Barbie nickar. "Jaaaa. För jag skall gifta mig med prins Daniel idag".

Vissa saker hittar de på helt själv. Tänkte republikanen och reste sig från soffan.

23 april 2011

Bara 15 utgallringar av kläder


56, 62, 68, 74, 80, 86 ... barnen växer ur sin kläder och med jämna mellanrum behöver man gå igenom skåpen och sortera bort det som blivit för litet. Ibland bär det emot lite, man hinner trots allt fästa sig vid en del kläder – både barn och föräldrar. Därtill kommer den stora frågan vad man ska göra med dem man gallrat bort.

Just nu kör jag med ett system med tre ... ähum, fem ... högar. En hög att slänga. En hög att skicka till loppis. En hög med lite roligare kläder att ge bort till vänner med barn i rätt storlek. En liiten hög med de riktigt, riktigt speciella plaggen, de som liksom kommit att symbolisera sin fas. (Med någon sorts vag tanke om att de kanske vill klä sina egna barn i dem en dag ...) Och så en hög mittemellan de två sista som liksom är en sorts limbo. Sånt jag inte klarar att skeppa iväg riktigt ännu.

Bläddrade i en inredningstidning här om dagen och hittade den här genialiska stolen, designad av Maria Westerberg: The T-shirt Chair, tillverkad av bockat staket och 40 uttjänta T-shirts. Den kan också köpas utan tröjorna. Tänk vad fiffigt! Då kan man ju göra en stol av de textila barndomsminnena. Och de där storfavoriterna i fina mönster som tyvärr har en missprydande fläck, vilket gör att inte ens loppis skulle vilja ha dem ... de skulle ju vara mest självskriva av alla!

Stolen kostar 6.000 pix med kläder, 2.500 utan.

15 Utgallringar, det fick jag genom att räkna storlekar upp till 146. Sedan blev jag lite trött i huvudet och tänkte att vad tusan, när de är så stora gallrar de säkert ur sina skåp själva. I alla fall om man säger till dem.

17 mars 2011

Bara 3-4 måsten (?)

Det här med saker barnen MÅSTE lära sig är ju intressant. Jag tänker på de här lärdomarna som kräver en viss färdighet för att klaras av, inte bara den där allmäna oviljan till insikt om att det blir jäkligt äckligt i ens rum om man aldrig plockar upp sina smutsiga strumpor. När det gäller färdigheterna handlar det om föräldrarnas egna ambitioner lika mycket som omvärldens krav tror jag.

Jag har gjort en mental inventering och insett att jag nog kommer att knö på min avkomma tre, eventuellt fyra färdighetsmåsten.

Först måste man simma. MÅSTE KUNNA SIMMA! Mamman blir kyckling varje gång hon tänker på de där djupa dammarna vid skolvägen och havet, HAAAAVET skall vi bara inte tala om.

Sedan måste man cykla. Föräldern måste springa med stålpinne fastsatt i cykeln och kränga och krångla tills det sitter. Utan cykel är man inte mobil och självständig (och nu funderar alla barn "vadå mobil, cykla med telefon eller?"), punkt!

Jag har lite svårt att bestämma mig för om jag skall ta med läsa-måstet. Såklart måste de läsa, men... Det kommer ju ändå. Om inte förr så i förskoleklassen.

Så har jag ett eget måste. De måste åka skidor. Jag tror det var det som fick mig att förrirra mig i detta halvauktoritära svammel om måsten. De måste kunna åka skidor, åtminstone ta sig ner för en blå backe. Punkt igen.

Kanske finns det en liten demokratisk kärna långt, långt inne, för nu - lyssna på det här - börjar jag fundera över vad föräldrar måste...

28 februari 2011

Bara 12 år utan riktigt vit soffa


I början kastade vi oss på fläckarna så fort de uppstod. Nu är vi härdade och väntar in betydligt mer nedsölning innan vi bryr oss om att tvätta dynfodralen. Det senaste nu är att det börjat bli revor i tyget. Vi suckar lite, men nöjer oss med att vända på kudden. För det är ju inget realistiskt alternativ att skaffa ny vit soffa, eller ens investera ett antal tusen i en ny klädsel från Bemz. Inte ännu, när barnen fortfarande bara är sju och fyra. De ska inte behöva se oss få panik varje gång de sätter sig på en chokladbit eller häller ut saften.
En vän till mig gjorde faktiskt slag i saken för ett tag sedan och köpte äntligen nya, vita soffor. Hennes barn är 12 och 15. Vi får hålla ut nååågra år till. Åtta, närmare bestämt, om vi ska följa det konceptet. Bra att ha ett årtal att förhålla sig till i alla fall. 2019 ...

6 februari 2011

Bara 1 legokalas





Så många tänkbara teman. Men bara 5 barnkalas, har vi ju tidigare kommit fram till.
Ett toppentema, utprövat i vår familj idag, är legotemat. Ett väldigt tacksamt tema, visade det sig.
Typsnitt till inbjudningarna hittar du här.
Lekar kan vara allt ifrån bygga högsta duplotornet till bygga roligaste farkosten.
Vi gick loss på maten och gjorde legokorv, legomos och legotårta.
Måltidsdryck var vatten, piffad med isbitar gjorda i de här formerna.
Skattjakten utlöstes av en rymdlegogubbe som kom farande från taket, med den första ledtråden. Övriga ledtrådar låg instoppade i duplobitar runt om i hemmet. Till slut fick barnen, ett och ett, tassa in i ett rum, där en fullvuxen legorymdgubbe låg och sov, och ta med sig en legoklosspåse med godis. (Rymdlegogubbedräkt görs enkelt av en mc-hjälm och en mask härifrån.)