Jag måste medge att jag fasat lite inför prinsessåldern. Vi har alltid varit noga med att dotterns kläder inte på något sätt ska förmedla att hon skulle vara ömtåligare eller svagare än hon är och att de inte ska hindra henne att röra sig. Vår lösning blev kläder i röda nyanser – gärna klänning, men alltid med byxor under. Bara i utklädningsgarderoben finns det rosa prinsessklänningar, tyllkjolar och vingar ... men också brandmanshjälmar, piratkläder och astronautdräkt.
Eftersom efterfrågan på rosa på sista tiden ökat, började jag läsa in mig lite.
Det verkar som att prinsessåldern ofta börjar vid fyraårsåldern, plus minus något år. Och vid sju är den över. Tre år alltså. Inte resten av livet (i de flesta fall). Bara tre år.
Egentligen är det en del av en större utvecklingsfas, där barnen testar könsroller. Även pojkar går igenom princessfasen, även om det tar sig andra uttryck. På SvD:s insidan poängterar psykologen Ann Frisén, att prinsesslekarna är en rollek och det är hälsosamt att leka och prova olika roller – även den andra könsrollen:
Det som är avgörande är inte vad de klär ut sig till och leker, utan hur vi reagerar och kommenterar dem när de gör det.
Och så läste jag ett foruminlägg av en mamma, som faktiskt fick mig att tänka om:
Mamma som skrev det gillade att sy och hade kastat sig rakt in en större volangfrosa, producerat prinsessklänningar, balettkjolar och slöjor löpande band med utropet: Oj vilka tyllavdelningar det finns! Det varade i två år. Sedan började dottern i skolan och ville bara klä sig i svart. Läs hela inlägget här.
Därför är betoningen valfri när man läser rubriken till det här inlägget. Ordet bara kan för alla del uttalas otåligt och bekymrat. Men det finns en öppning för att uttala det med en klang av njutningsfull exklusivitet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar