3,4,5 år i rollspelandets värld. Eller vidare...

Det är förunderligt. Plötsligt har man en spegel av sin egen vokabulär i soffhörnan bredvid sig. Hon har bullat upp med ett par barbisar, en nalle (utklädd i tröja och byxor) och några små, oidentifierade plastleksaker. Kan vara en smurf, kan vara en get från bondgården. Hon sitter med dem i knät. Barbie börjar: "Å, älskling, vilken fiiiin tröja du har. Den blir nog gosig när det är kallt ute" Hmm, tänker mamman. Sade jag inte det till storebrorsan när han gick i morse? Hon plockar fram smurfen. "Fin, sade den ena katten. Just det, sade den andra". Hmm, tänker mamman. Som i Pelle Svanslös vi läste igår vid sängdags.

Rollspel är fantastiska. Barn förflyttar sig till andra världar, till andra identiteter. Jag vet inte hur länge det varar för just den här tjejen. Barbie antar jag avtar om något år, men jag har hört föräldrar prata om dinosaurierollspel upp i mellanstadiet. Och samtidigt som det är en förflyttning är det ju de givna verktygen, det givna språket, de givna reaktionerna hon tar med sig. Jag sitter bredvid i soffan och blir så glad att hon säger "älskling" istället för "din idiot".

Nallen lufsar fram till Barbie. "Ååå, så fiiiin DU är idag då". Barbie nickar. "Jaaaa. För jag skall gifta mig med prins Daniel idag".

Vissa saker hittar de på helt själv. Tänkte republikanen och reste sig från soffan.