56, 62, 68, 74, 80, 86 ... barnen växer ur sin kläder och med jämna mellanrum behöver man gå igenom skåpen och sortera bort det som blivit för litet. Ibland bär det emot lite, man hinner trots allt fästa sig vid en del kläder – både barn och föräldrar. Därtill kommer den stora frågan vad man ska göra med dem man gallrat bort.
Just nu kör jag med ett system med tre ... ähum, fem ... högar. En hög att slänga. En hög att skicka till loppis. En hög med lite roligare kläder att ge bort till vänner med barn i rätt storlek. En liiten hög med de riktigt, riktigt speciella plaggen, de som liksom kommit att symbolisera sin fas. (Med någon sorts vag tanke om att de kanske vill klä sina egna barn i dem en dag ...) Och så en hög mittemellan de två sista som liksom är en sorts limbo. Sånt jag inte klarar att skeppa iväg riktigt ännu.
Bläddrade i en inredningstidning här om dagen och hittade den här genialiska stolen, designad av Maria Westerberg: The T-shirt Chair, tillverkad av bockat staket och 40 uttjänta T-shirts. Den kan också köpas utan tröjorna. Tänk vad fiffigt! Då kan man ju göra en stol av de textila barndomsminnena. Och de där storfavoriterna i fina mönster som tyvärr har en missprydande fläck, vilket gör att inte ens loppis skulle vilja ha dem ... de skulle ju vara mest självskriva av alla!
Stolen kostar 6.000 pix med kläder, 2.500 utan.
15 Utgallringar, det fick jag genom att räkna storlekar upp till 146. Sedan blev jag lite trött i huvudet och tänkte att vad tusan, när de är så stora gallrar de säkert ur sina skåp själva. I alla fall om man säger till dem.
Inlägg
Jaaaaaaa, det handlar om att hitta minnesformer. För allt. För kort. För gamla biobiljetter (sparat sedan -75). För teckningar. För skolhäften. Och kläder!! /jeanette
SvaraRaderaMinnesfomer, ja. DET är en bokidé om något! Det tar mycket kraft att behöva uppfinna det hjulet själv, på alla fronter. Det är ju en sådan ständig balansgång att lägga det på rätt nivå! (Sedan 75, sa du? Respekt!)
SvaraRadera