Utspottat, utdreglat smörgåsrån är nämligen aggressivt. Det vilar en stund på den yta det landat på och genomför sedan en transformation IN i materian. De blir ett. Klägget vandrar in i golvet, in i stolen, in i väggen om det nu skulle landa där.
Jag tänker på det där klägget varje gång jag läser den alldeles fantastiskt roliga Bajsboken av Pernilla Stalfelt. I slutet av boken funderar hon över om alla farbröder och tanter skulle kunna bygga en skyskrapa av bajs. Den skulle stå där och sedan när det regnade skulle den falla ihop och bli gödsel till smultronen. Varje gång när jag ligger och läser om bajsskyskrapan för mina fnissande barn tänker jag "varför tog de inte smörgåsrånsklägg?".
Rätt tidigt fattade man ju att man skulle ge bebisen smörgåsrån. Rätt snart fattade man också att om man själv hade ambitionen att sitta och äta middag BÅDA föräldrarna medan bebisen fortfarande var vaken var smörgåsrån en hit. Lite knaprande. Kul att knöla ihop rånet och banka in det i bordet. Helkul att kasta klägg på pappan.
Jag stod ut i tre månader. Ungefär mellan fyra och sju månader. Sedan gav jag upp. Fortfarande får jag ångest när jag passerar hyllan med det glättat röda paketet med ett naturgult smörgåsrån på. Uuuuuhhhh! Betongklägg!
Kanske är jag för negativ? Vad tycker du?
Inlägg
Två barn åt, eller i alla fall tuggade enorma mängder smörgåsrån som de ibland svalde, ibland placerade godtyckligt omkring sig.
SvaraRaderaTrots detta passerar jag kexhyllan utan terapi.
Men både min mormor och mamma åt (men spottade aldrig ut) smörgåsrån frivilligt i vuxen ålder Kanske har jag en nedärvd immunitet mot rånångest.
Hihi, undrar om det finns ett sådant där pricktest för det. Kanske blir man narig på ett speciellt ställe på ryggen om man har smörgåsrånsimmunitet... /Jea.
SvaraRadera