Jag var en napp i 8 månader

"Hon vill gärna somna ansikte mot ansikte och med sin hand i min eller Niklas. Hon ligger gärna nära och nyps på oss, i ansiktet eller på kroppen, och det kan vara lite jobbigt."

Malin Fogelberg, mamma till Agnes tio månader, gp.se

Jag kommer fortfarande ihåg hur förvånad jag blev när den för mig helt okända mamman kom fram till mig på öppna förskolan.

– Jag har hört talas om dig, sa hon.

Det var när mitt första barn var åtta månader och jag själv var svårt hålögd och undersövd.

Jag hade gjort en vana av att amma min som till sömns. Varje sovtillfälle, dygnet om föregicks av en amning. Därför kunde han inte heller somna OM utan att ammas.

Dessvärre hade han börjat vakna allt oftare på nätterna. Vid det här laget hade det gått så långt väcktes jag för en kort snuttning så ofta som var 20:e minnut. Och jag fruktade för in mentala hälsa.

Jag kommer inte ihåg vad hon hade att säga, den där mamman. Något klokt säkert. Men den stora effekten var att jag insåg att min situation var så absurd att man pratade om mig. Det gav mig kraft att ta tag i problemet.

– Jaha, du har blivit en napp, konstaterade barnläkaren på BVC lakoniskt.

Och så fick jag ett häfte om femminutersmetoden, som jag tidigare svurit att aldrig tillämpa.

Åtta månader visade sig också vara ett extra svårt tillfälle att genomföra den här förändringen. De är tydligen extra klängiga just då, de små. Men vi kämpade. Allra mest kämpade min man (medan jag grät i ett annat rum). Och det fungerade.

När andra barnet kom var jag (säkert överdrivet) noga med att aldrig låta henne somna vid bröstet. Och hon fick egen säng vid sex månaders ålder. Det gick som en dans.

Sedan kan jag ibland tänka på det där samsovargoset som andra ibland pratar om. Att det inte blev så mycket av det. Men ibland får man välja. och jag tänker att jag säkert är gosigare på dagtid, nu när jag är utsövd.