Nattamning är ett så talande ord. Alla som varit där vet hur det är. Oundvikligt, som en klocka vaknar bebisen och vill äta.
Med andra och tredje barnet var jag trött intill desperation av nattamningarna. Det som höll mig uppe vara första kapitlet av Uppdrag mamma, det av Karin Magnusson. Ingen hade fattat hur det var, ingen hade beskrivit det som hon gjorde – och då hade jag läst allt. Tro mig. Allt. Jag läste Uppdrag mamma, kapitel ett; varje, varje natt läste jag det. Jag började införliva Karin Magnussons uttryck i mitt sätt att tänka. Jag kunde inbilla mig att min lilla skrikis också blivit tre månader och stor. Jag kunde känna hennes desperation för att den var min.
Du som sitter eller ligger och ammar i mörka nätter: läs Uppdrag mamma, kapitel ett. Varje natt, om så behövs. När du börjar tröttna vet du att det vänt. Antagligen är bebisen då tre månader och stor. Tre gånger trettio nätter. Kanske fundera på inbundet exemplar?
Inlägg
Jag skulle väldigt gärna vilja veta vad som står i det där första kapitlet!
SvaraRaderaSjälv nattammade jag i åtta resp sex månader. Under den perioden byggde hela tillvaron på att jag hade möjlighet att sova ikapp på dagtid. Särskilt spännande var det om jag skulle köra någon längre sträcka med bilen morgonen därpå. Skönt att vara klar med just den fasen, faktiskt.