3 år innan jaget vuxit till sig...

Det finns trotsperioder och det finns trotsperioder. De kommer och går. Lite grann som en biorytmkurva - ibland är det toppar, ibland dalar. Så finns det treårstrotset.

Jag antar att det är en alldeles underbar upptäckt för barnet självt. Hitintills har det haft ett ständigt tänkande, ständigt gränssättande överjag nära, nära hela tiden. Jag talar naturligtvis om föräldern. Från början måste ju bara det där överjaget bestämma allt - och det vet man ju hur det är med vanor: de tillkommer, de befästs och de gror starkare och starkare och samspelet där föräldern bestämmer, lägger fram kläder, handlar maten blir till slut ett axiom, en självklarhet.

Så händer något i treårsåldern. Kanske är det en slump. Kanske är det funderingar som slutligen når sin fulländning. Treåringen inser att det behöver inte vara mamma som bestämmer - det kan lika gärna vara jag. Eller vänta nu - det kan nästan ännu hellre vara jag.

Ett par, sju gånger varje dag intalar jag mig att det blir en stark, självständig kvinna av den där skrikande treåringen. Ibland muttrar jag och pappan "surkärring" mellan tänderna så att hon inte hör.