264 skjutsningar till fotbollsträning

Fotboll är kul. Fotboll är så kul att det kan bli större än det mesta någon gång i tioårsåldern. För vissa barn.

Jag är mamma till en footballer, yes I am. Jag har lärt mig en massa om Alves, Christiano Ronaldo och framför allt Messi. Att han kallas för La puglia magico vilket betyder "den lilla loppan". Att han har någon form av tillväxtrubbning som han började medicinera mot någon gång i tonåren. Att han gjorde sitt första mål i La liga när han var 17, år 10 månader och 7 dagar (jag sade ju att det här är en kvantitativ blogg...). Allt mycket användbart.

Fotbollsintresse kombineras (ibland) med eget utövande. Detta betyder fotbollsträning. Fotbollsträning får vissa konsekvenser för familjen runt fotbollsspelaren.

Först har vi fenomenet "väntan vid sidolinjen". Vissa planer har någon märklig beläggning av små, små gummibitar. Kombinera detta med kravlande bebis och dammsugning hemma blir mycket mer spännande än tidigare.

Sedan har vi det oändliga trixandet ute på familjens gräsmatta. Timmar i sträck, imiterandes än Alves, än Messi ... Av någon anledning funkar det att inte att trixa med skor, fråga mig inte varför. Intressant att sedan tvätta tubsockor!

Sist men inte minst har vi skjutsningarna till fotbollsträning och match. Just som du trodde att sovmorgonens era var tillbaka börjar skjutsningarna. Bortamatch söndag, samling 8.00 kan det stå i papper från klubben. Man går in i ett mentalt mörker – men se – även denna era är ändlig. Sju år med två skjutsningar i veckan i ungefär 22 veckor (12 på våren och 10 på hösten) gör 264 skjutsningar. Ett ändligt tal.

Mödan är LYCKAN hos en tioåring av att få spela fotboll, och inte minst snacka fotboll i bilen dit. Och Marcus Allbäck, om du läser det här, vet du hur oerhört, OERHÖRT lycklig du gjorde en liten Öisare den där kvällen när ni precis åkt ur allsvenskan och du såg den röd-blåa halsduken och kom och klappade om: "Det var tungt idag, va..."? Moln är låga i jämförelse de sfärer han svävade i...