Många människor blir helt lycklig när de får anledning att köpa ett klädesplagg i babystorlek; en mjuk liten pyjamas med fötter eller en gosig omlotttröja med små stjärnor. Jag är själv en av de människorna, måste jag erkänna.
När våra barn var små, var vi så fiffiga att vi lånade kläder i de minsta storlekarna. "För dem växer man ju så snabbt ur". Och så är det ju. På ett sätt känns det vansinnigt att lägga ut tusentals kronor på plagg som man bara kan använda i någon månad.
Men å andra sidan ... när jag idag går och tittat på kläder till mina barn idag, händer det att jag slänger ett öga mot den där delen av butiken där de riktigt små kläderna hänger. De är inte bara mindre, utan en annan kollektion, med näpnare stil och oskyldigare mönster. Och då konstaterar jag att det ändå var en ganska kort tid jag hade tillträde dit. Idag hade jag nog öst på lite mer och tystat den kloka konsumenten inom mig.
Å ytterligare en annan sida, tycker jag ju faktiskt att det är superkul med kläderna i de följande storlekarna. Efter den första tidens försiktighet har jag valt att vältra mig i denna njutning. För tack vare bonusbarnet E, nu 14, vet jag vad som väntar. Så fort de blivit 134 cl, så händer något som i ett trollslag. Plötsligt är det ont om plagg i klara färger eller enkla mönster. Det svarta och tuffa tar över. Dödskallar, fejkpunkig text och rivna kanter. Till och med E själv tyckte det var svårt att hitta något hon gillade. Så jag klagar inte. Ännu.
Önskar du att du gjort annorlunda med barnkläderna? Hoppar du också på varje möjlighet att shoppa smått?
Inlägg
Vänta tills E börjar ta DINA kläder. Plötsligt luktar din sköna tröja sliskig söt perfym, som definitivt inte är din, när du drar den över huvudet för att gå till jobbet.
SvaraRadera"Njut av stunden. Den som nu är och inte den som var eller den du inte ännu varit i. Nu kommer inte tillbaka." Okänd geno Hilda.
SvaraRaderaMed första barnet höll jag hårt i storlek 56 och hängde knappt med på att han växte och behövde större. Med andra barnet har jag legat en stl före hela tiden. Rymligt är skönt! Gav dessvärre bort nästan alla lillasysters bebiskläder till bekanta. Ångrar mig bittert. Jeansklänningen i stl 62 var ju så söt.
SvaraRadera/Helena
Tina: Å nej, inte min sköna tröja!!!
SvaraRaderaHelena: Visst är det svårt att skiljas från de där små grejerna!
Jag sparade och sparade och sparade. De där små, små sakerna. När min syrra fick barn ville jag gärna ge bort killsakerna - men inte den... Och inte den... Och den där, nja... Sedan funderade jag. När de blir tjugo. Skall jag sitta där med fyra plastkartonger med storlek 56 och 62? Som hemgift eller? Syrran fick allt. Det rosa fick dotterns gudfar när hans bebis kom. Jag sparade en mintgrön sparkis som alla tre hade när de åkte hem från BB.
SvaraRaderaDet var starkt gjort. Jag är fortfarande på hemgiftstadiet.
SvaraRaderaDet var ju otroligt roligt att botanisera bland mina egna gamla kläder i stl 110 förra helgen, det var det. Men dottern, hon tyckte att de var för trånga eller för fula hur som helst. Jag fick henne att prova ett par ursnygga orange 70-talsbarnbyxor, men då frasade resåren sönder :(
SvaraRaderaStackars min mamma, hon har kvar grejerna på sin vind ännu. Eller som hon sade, det är mig det blir synd om... Sedan.
De ofantliga mängder kläder det blir som ska sparas har fått mig att bli (iaf vdg deras kläder) en sån som kastar, ger bort (helst inte lånar ut), "tappar bort" och ibland t o m "glömmer" (he he!) deras urvuxna kläder.
VÄLDIGT intressant att höra hur det upplevs ur det perspektivet, när det finns drivor med ens sparade kläder. Jag ska nog gallra ordentligt när det blir dags ...
SvaraRadera