3-7 kräkisar per barn

Jag räknar fortfarande den natt då det lilla barnet kräktes på det stora som ett historiskt lågvattenmärke. Pappan var på lång skön femtioårssemester med kompisarna, tvättmaskinen hade pajat och barnen då – uppenbarligen – fått kräksjukan. Det var bara att kavla upp ärmarna, baxa ut båda barnen i badkaret, duscha av dem och börja bygga på det berg av smutstvätt och kräks som sakta började torna upp sig utanför sovrummet. Nästa morgon kräktes jag.

Jag vet i ärlighetens namn inte hur vi överlevde. Jag minns att vi försökte sova. Jag minns att vi försökte se på Lejonkungen. Jag minns att vi efter några dagar försökte äta kristinaskorpor. Jag ringde och avrapporterade varje dag till min mamma. Första dagarna var det telefonsamtalet från helvetet. Sedan blev det mer och mer innehåll. Efter tre dagar ringde jag Miele-reparatören och grät.

Det finns inget, inget, inget man kan säga för att underlätta en riktig kräkis. Man förstår vad som menas med att "ta en sekund i taget" för det är precis så långt fram man orkar tänka. Så man tar en sekund i taget. Och kräks. Och torkar kräks. Och byter lakan. Och duschar barn och sig själv. Och till slut har de där sekunderna adderats upp och man kan fundera framåt, inte bara hantera den där sekunden om och om igen.

Räkna med tre till sju kräkisar per barn. Vi har varit förskonade. Förutom veckan i helvetet för fyra år sedan har vi knappt drabbats. Tills nu i vår. Tre kräksjukor på lika många månader. Man grejar det också. Och sedan blir det bättre när de slutar på småbarnsdagis.