6 år i excelskugga ... eller hur det nu blev

Ett erkännande: i början av min första mammaledighet hade jag grav excelabstinens. Verkligen grav sådan. Jag drömde om cellreferenser och olika sätt att använda solvern. Ni hör ju själva hur det låter. Sommaren 2000 ägnade jag stor del av bebisens sovtid till att mecka ihop en fotbollsturnering i excel. Rand-funktionen och lite slumpmässig variation kring olika spelares medelvärden och ditten och datten – istället för att sola, vila eller egentligen göra vad som helst –utom att fixa till en fotbollsturnering i excel.

När min stora kille började spela tennis på lördagarna såg jag andra mammor och pappor sitta med laptopen i fikarummet. Själv satt jag med lillebrorsan och ammade eller vaggade eller drack svart kaffe för att hålla mig vaken. Å vad avis jag var. Tänk att få sitta med sin laptop och excella och ända inte känna sig som om man negligerade sitt barn, om ni förstår vad jag menar.

Nu är mitt minsta barn så stort att jag skulle kunna släpa med mig lapen till tennisen. Om jag ville. Sunt nog är suget borta. Jag antar att det är någon form av kontrollbehov som försvunnit. Ett kontrollbehov som manifesterades i den totala makten över excelarken. Välbehaget i en vlookup. Jag antar att det är så att när man får lite mer kontroll över sin vardag, typ kan duscha på tid man bestämmer själv, försvinner det där kontrollbehovet. Och man kan släppa excel och bara vara.

Känner du igen dig? Hur tog det sig uttryck för dig? Klicka på rubriken och kommentera!