bara5barnkalas

Bara 7 år med highscore

2011-09-05T08:32:00.000+02:00

För ett par år sedan satt jag fler nätter än jag vill erkänna och spelade SVT:s förträffliga webspel Vilse i vintergatan. Allt för att kunna hjälpa min då femårige son, som kört fast i fifunernas berg. Faktum är att jag spelade så mycket att jag, hrmmm, faktiskt tog mig upp på highscorelistan, under namnet Mammafia ...

För ungefär ett år sedan skaffade jag Lego Indiana Jonesdataspelet till sonen, som då fyllt sex. Givetvis fastnade han på olika ställen, och givetvis kunde jag inte hjälpa honom utan att grundligt sätta mig in i även det spelet. Sagt och gjort. Det blev ett antal sena kvällar då jag med hög puls och svettiga händer manövrerade mig igenom ett halsbrytande äventyr efter ett annat. (Ganska snart insåg jag att det var värdelöst att ta sig fram med tangentbordets piltangenter, och beställde ett gamepad). Jag kunde sedan förmedla min visdom och killen klarade sig snart själv.

Här om dagen satte jag mig och spelade tillsammans med honom, för första gången sedan vår gemensamma start. Vilken konstig känsla. Han kunde varenda liten avkrok, varenda mina, varenda nedgrävd skatt. Medan jag valsade runt och försökte orientera mig, byggde han maskiner, klängde omkring på klippavsatser och avvärjde fiender. Ibland var han riktigt schysst och lät mig kasta den nödvändiga dynamitgubben (tre gånger tills jag träffade rätt) fast jag sinkade honom.

– Kommer du ihåg när jag lärde dig hur man gjorde det här ... mumlade jag i ett försök att återvinna lite av min värdighet.

Än så länge har jag ett övertag när det gäller datorn, mer generellt, inte minst eftersom jag kan läsa vad det står i menyerna och i de där dialogrutorna som oväntat poppar upp då och då. Men nu börjar även sonen bli ganska bra på att läsa. Å andra sidan är en hel del av texten på engelska, vilket ger mig ännu några års frist. Jag vill här påpeka att jag ledigt använder en hel drös program för att bygga sajter, klippa film, layouta tidskrifter, redigera till foton. Men frågan är när han går om mig, när det inte längre är jag som lär honom utan han mig. När de gäller en del färdigheter har han helt klart redan gått om. Kanske har jag några år till på mig innan jag är fullständigt akterseglad? Jag funderar på hur gammal bonusdottern var när hon, självlärd, instruerade mig i hur man gjorde lite mer avancerade animationer i powerpoint. Tolv tror jag ...

Bara 3 år i prinsessrosa

2011-08-20T17:32:00.003+02:00

Jag måste medge att jag fasat lite inför prinsessåldern. Vi har alltid varit noga med att dotterns kläder inte på något sätt ska förmedla att hon skulle vara ömtåligare eller svagare än hon är och att de inte ska hindra henne att röra sig. Vår lösning blev kläder i röda nyanser – gärna klänning, men alltid med byxor under. Bara i utklädningsgarderoben finns det rosa prinsessklänningar, tyllkjolar och vingar ... men också brandmanshjälmar, piratkläder och astronautdräkt.

Eftersom efterfrågan på rosa på sista tiden ökat, började jag läsa in mig lite.

Det verkar som att prinsessåldern ofta börjar vid fyraårsåldern, plus minus något år. Och vid sju är den över. Tre år alltså. Inte resten av livet (i de flesta fall). Bara tre år.

Egentligen är det en del av en större utvecklingsfas, där barnen testar könsroller. Även pojkar går igenom princessfasen, även om det tar sig andra uttryck. På SvD:s insidan poängterar psykologen Ann Frisén, att prinsesslekarna är en rollek och det är hälsosamt att leka och prova olika roller – även den andra könsrollen:

"Barn leker det de behöver leka så länge de tycker att det är intressant och i leken testar barnen hur man får vara."

Det som är avgörande är inte vad de klär ut sig till och leker, utan hur vi reagerar och kommenterar dem när de gör det.

Och så läste jag ett foruminlägg av en mamma, som faktiskt fick mig att tänka om:

"Vad gäller prinsessåldern kan jag bara säga: Häng på, det är kul!"

Mamma som skrev det gillade att sy och hade kastat sig rakt in en större volangfrosa, producerat prinsessklänningar, balettkjolar och slöjor löpande band med utropet: Oj vilka tyllavdelningar det finns! Det varade i två år. Sedan började dottern i skolan och ville bara klä sig i svart. Läs hela inlägget här.

Därför är betoningen valfri när man läser rubriken till det här inlägget. Ordet bara kan för alla del uttalas otåligt och bekymrat. Men det finns en öppning för att uttala det med en klang av njutningsfull exklusivitet.

3,4,5 år i rollspelandets värld. Eller vidare...

2011-06-01T14:37:00.001+02:00

Det är förunderligt. Plötsligt har man en spegel av sin egen vokabulär i soffhörnan bredvid sig. Hon har bullat upp med ett par barbisar, en nalle (utklädd i tröja och byxor) och några små, oidentifierade plastleksaker. Kan vara en smurf, kan vara en get från bondgården. Hon sitter med dem i knät. Barbie börjar: "Å, älskling, vilken fiiiin tröja du har. Den blir nog gosig när det är kallt ute" Hmm, tänker mamman. Sade jag inte det till storebrorsan när han gick i morse? Hon plockar fram smurfen. "Fin, sade den ena katten. Just det, sade den andra". Hmm, tänker mamman. Som i Pelle Svanslös vi läste igår vid sängdags.

Rollspel är fantastiska. Barn förflyttar sig till andra världar, till andra identiteter. Jag vet inte hur länge det varar för just den här tjejen. Barbie antar jag avtar om något år, men jag har hört föräldrar prata om dinosaurierollspel upp i mellanstadiet. Och samtidigt som det är en förflyttning är det ju de givna verktygen, det givna språket, de givna reaktionerna hon tar med sig. Jag sitter bredvid i soffan och blir så glad att hon säger "älskling" istället för "din idiot".

Nallen lufsar fram till Barbie. "Ååå, så fiiiin DU är idag då". Barbie nickar. "Jaaaa. För jag skall gifta mig med prins Daniel idag".

Vissa saker hittar de på helt själv. Tänkte republikanen och reste sig från soffan.

Bara 15 utgallringar av kläder

2011-04-23T00:05:00.008+02:00

56, 62, 68, 74, 80, 86 ... barnen växer ur sin kläder och med jämna mellanrum behöver man gå igenom skåpen och sortera bort det som blivit för litet. Ibland bär det emot lite, man hinner trots allt fästa sig vid en del kläder – både barn och föräldrar. Därtill kommer den stora frågan vad man ska göra med dem man gallrat bort.

Just nu kör jag med ett system med tre ... ähum, fem ... högar. En hög att slänga. En hög att skicka till loppis. En hög med lite roligare kläder att ge bort till vänner med barn i rätt storlek. En liiten hög med de riktigt, riktigt speciella plaggen, de som liksom kommit att symbolisera sin fas. (Med någon sorts vag tanke om att de kanske vill klä sina egna barn i dem en dag ...) Och så en hög mittemellan de två sista som liksom är en sorts limbo. Sånt jag inte klarar att skeppa iväg riktigt ännu.

Bläddrade i en inredningstidning här om dagen och hittade den här genialiska stolen, designad av Maria Westerberg: The T-shirt Chair, tillverkad av bockat staket och 40 uttjänta T-shirts. Den kan också köpas utan tröjorna. Tänk vad fiffigt! Då kan man ju göra en stol av de textila barndomsminnena. Och de där storfavoriterna i fina mönster som tyvärr har en missprydande fläck, vilket gör att inte ens loppis skulle vilja ha dem ... de skulle ju vara mest självskriva av alla!

Stolen kostar 6.000 pix med kläder, 2.500 utan.

15 Utgallringar, det fick jag genom att räkna storlekar upp till 146. Sedan blev jag lite trött i huvudet och tänkte att vad tusan, när de är så stora gallrar de säkert ur sina skåp själva. I alla fall om man säger till dem.

Bara 3-4 måsten (?)

2011-03-17T14:36:00.006+01:00

Det här med saker barnen MÅSTE lära sig är ju intressant. Jag tänker på de här lärdomarna som kräver en viss färdighet för att klaras av, inte bara den där allmäna oviljan till insikt om att det blir jäkligt äckligt i ens rum om man aldrig plockar upp sina smutsiga strumpor. När det gäller färdigheterna handlar det om föräldrarnas egna ambitioner lika mycket som omvärldens krav tror jag.

Jag har gjort en mental inventering och insett att jag nog kommer att knö på min avkomma tre, eventuellt fyra färdighetsmåsten.

Först måste man simma. MÅSTE KUNNA SIMMA! Mamman blir kyckling varje gång hon tänker på de där djupa dammarna vid skolvägen och havet, HAAAAVET skall vi bara inte tala om.

Sedan måste man cykla. Föräldern måste springa med stålpinne fastsatt i cykeln och kränga och krångla tills det sitter. Utan cykel är man inte mobil och självständig (och nu funderar alla barn "vadå mobil, cykla med telefon eller?"), punkt!

Jag har lite svårt att bestämma mig för om jag skall ta med läsa-måstet. Såklart måste de läsa, men... Det kommer ju ändå. Om inte förr så i förskoleklassen.

Så har jag ett eget måste. De måste åka skidor. Jag tror det var det som fick mig att förrirra mig i detta halvauktoritära svammel om måsten. De måste kunna åka skidor, åtminstone ta sig ner för en blå backe. Punkt igen.

Kanske finns det en liten demokratisk kärna långt, långt inne, för nu - lyssna på det här - börjar jag fundera över vad föräldrar måste...

Bara 12 år utan riktigt vit soffa

2011-02-28T09:26:00.001+01:00

I början kastade vi oss på fläckarna så fort de uppstod. Nu är vi härdade och väntar in betydligt mer nedsölning innan vi bryr oss om att tvätta dynfodralen. Det senaste nu är att det börjat bli revor i tyget. Vi suckar lite, men nöjer oss med att vända på kudden. För det är ju inget realistiskt alternativ att skaffa ny vit soffa, eller ens investera ett antal tusen i en ny klädsel från Bemz. Inte ännu, när barnen fortfarande bara är sju och fyra. De ska inte behöva se oss få panik varje gång de sätter sig på en chokladbit eller häller ut saften.

En vän till mig gjorde faktiskt slag i saken för ett tag sedan och köpte äntligen nya, vita soffor. Hennes barn är 12 och 15. Vi får hålla ut nååågra år till. Åtta, närmare bestämt, om vi ska följa det konceptet. Bra att ha ett årtal att förhålla sig till i alla fall. 2019 ...

Bara 1 legokalas

2011-02-06T22:51:00.009+01:00

Så många tänkbara teman. Men bara 5 barnkalas, har vi ju tidigare kommit fram till.

Ett toppentema, utprövat i vår familj idag, är legotemat. Ett väldigt tacksamt tema, visade det sig.

Typsnitt till inbjudningarna hittar du här.

Lekar kan vara allt ifrån bygga högsta duplotornet till bygga roligaste farkosten.

Vi gick loss på maten och gjorde legokorv, legomos och legotårta.

Måltidsdryck var vatten, piffad med isbitar gjorda i de här formerna.

Skattjakten utlöstes av en rymdlegogubbe som kom farande från taket, med den första ledtråden. Övriga ledtrådar låg instoppade i duplobitar runt om i hemmet. Till slut fick barnen, ett och ett, tassa in i ett rum, där en fullvuxen legorymdgubbe låg och sov, och ta med sig en legoklosspåse med godis. (Rymdlegogubbedräkt görs enkelt av en mc-hjälm och en mask härifrån.)

Bara 7 års potatisskalning för småbarnsföräldrar

2011-02-01T22:06:00.000+01:00

Yay! Jag har gjort en spännande upptäckt i köket: Det visar sig att en nästan sjuårig kille är fullt kapabel att skala tolv potatisar alldeles själv, på bra liiite längre tid än jag själv skulle gjort – och tycka det är så kul att han gärna vill göra det nästa gång vi ska ha potatis också ...! Härligt!

Det måste innebära att från den dagen man blir förälder, behöver man bara skala potatis i sju år, fram tills ... att de flyttar hemifrån?

Bara 20 guldpengar

2011-01-18T20:58:00.000+01:00

Sonen hade vickat länge på sin första lösa tand. Och så i dag, i godisaffären, när han skulle luta sig riktigt nära en lösgodislåda för att inspektera, så bompade han i hakan.

– Och så kände jag att det låg en pytteliten tand i munnen ...! berättade han.

Nu ligger han och sover, med tanden i ett glas bredvid sängen. Som tur är hade vi en guldpeng hemma. Får se hur han reagerar när han vaknar.

20 mjölktänder finns det. 20 nattliga räder. 20 mystiska guldpengar.

Bara 5 år av bus – sedan är det absolut förbjudet!

2011-01-08T21:04:00.005+01:00

Hittade en väldigt mystisk clementin i fruktskålen här om dagen. Med tejp. Busungar ...

Har en känsla av att det börjar redan i tvåårsåldern, buset. En pruttkudde är den perfekta presenten till de allra flesta treåringar. Och sedan bara det rullar på ... eller?

Fick ikväll både snart fyraåringen och snart sjuåringen att göra sig i ordning genom att bestämt basunera ut att man får ABSOLUT inte ta på sig pyjamasen, riva kojan som finns i sängen eller välja någon godnattsagebok. Hoppas det håller i sig många år till!

Bara 100 år av pepparkaksbakning

2010-12-27T00:39:00.008+01:00

I år har treochetthalvtåringen på allvar anslutit sig till pepparkaksbakningen, och dessutom visat sig ha en alldeles egen, särpräglad stajl. Hur länge tycker barn det är kul att baka pepparkakor? Hela livet, hoppas jag!

För att stödja denna tes bifogas även alster av en sexåring och två 40-åringar.

Bara 5 lucialinnen

2010-12-13T13:18:00.006+01:00

Panik sent i gårkväll. Visst ja, dagis lussefirande 07:30 på måndag morgon. Lilltjejen skulle vara tärna. Frågan var om vi hade något lucialinne. Ur den stora adventsgömman halade jag fram tre olika vita särkar, kvarlevor från min egen barndom. Två stycken ordinära lucialinnen som var för stora. Och så det hon hade i fjol. Aningens kort var det ... men se! En handfållad fåll! Jag måste ha lagt upp det, sent på natten till lucia förra året. Lite sprättande senare var det nästa långt nog. Enda problemet var den solkiga kant som uppenbarade sig med nedviket. (Fick plötslig flashback till det snabba ihoppackandet av adventsgömman i fjol: Men det här ser ju faktiskt rent ut!) Men vad tusan, det är ju mörkt när man lussar.

Mitt "oj nu måste jag leta" på Facebook resulterade dessutom i en lång rad spontana, generösa erbjudanden om överblivna lucialinnen. De flesta just i dagisstorlekar. Vilket för oss till dagens siffra:

Min spaning är att en komplett uppsättning med samtliga storlekar på lussekläder behöver man bara skaffa under dagisåren. Då är det på de flesta ställen obligatoriskt tåg varje år. (I gengäld kan alla vara nästan vad de vill: lucia, tomte, Dath Vader, you name it!) När skolan börjar är det långt ifrån säkert att just ditt barn kommer att ingå i något luciatåg. Ofta är det någon utvald årskurs (per stadium) som håller i lussandet. Så räkna med att bara behöva skaffa strölinnen/-luvor de följande tio åren. (Såvida barnen inte sjunger i kör eller är aktiva i någon söndagsskola eller något annat ställe där lucialinnet är näst intill uniform).

PS: Nästa år tänker jag lobba för Sockerbagare.

Bara 6 år att råda över tid och rum

2010-12-01T21:40:00.001+01:00

Jag inser att det här är något av ett lyxproblem. Men denna hösten har jag fått en riktig ahaupplevelse.

Som egenföretagare har jag förmånen att själv bestämma mina arbetstider. (På gott och ont: mindre arbete betyder oftast mindre inkomster alternativt att behöva jobba ikapp på kvällar och helger).

Hittills har barnen därför kunnat börja på dagis klockan nio. Det har inneburit lugna, makliga morgnar med utrymme för såväl morgontidning som klädtrots och lek.

Kommer då skolstarten. Inskolningsveckan på fritids passerar lugnt förbi. Likaså uppropet. Sedan kallduschen: Vaddå, ska han börja klockan åtta varje morgon? Glöm bara att jag går upp en timma tidigare, en halvtimma, max! Vi får bli lite effektivare helt enkelt. Lillasyrran får hänga på och äta frukost på dagis. Det är slutet på en era, och jag hade inte fattat det förrän nu.

Tänker också på den familj på barnens dagis som packade sina väskor och drog till Thailand i ett år, hela bunten. Medan de kunde. Jag säger inte att jag vill flytta till Thailand. Men det är en viss känsla att veta att man kan, i teorin.

Fram till skolstarten är det också lättare att flytta, byta jobb och stad. Om man nu vill det. Det är en ganska stor milstolpe, skulle jag vilja säga.

Njuuut, om du har möjlighet, över den relativa friheten innan skolstarten!

3 år innan jaget vuxit till sig...

2010-10-17T17:30:00.000+02:00

Det finns trotsperioder och det finns trotsperioder. De kommer och går. Lite grann som en biorytmkurva - ibland är det toppar, ibland dalar. Så finns det treårstrotset.

Jag antar att det är en alldeles underbar upptäckt för barnet självt. Hitintills har det haft ett ständigt tänkande, ständigt gränssättande överjag nära, nära hela tiden. Jag talar naturligtvis om föräldern. Från början måste ju bara det där överjaget bestämma allt - och det vet man ju hur det är med vanor: de tillkommer, de befästs och de gror starkare och starkare och samspelet där föräldern bestämmer, lägger fram kläder, handlar maten blir till slut ett axiom, en självklarhet.

Så händer något i treårsåldern. Kanske är det en slump. Kanske är det funderingar som slutligen når sin fulländning. Treåringen inser att det behöver inte vara mamma som bestämmer - det kan lika gärna vara jag. Eller vänta nu - det kan nästan ännu hellre vara jag.

Ett par, sju gånger varje dag intalar jag mig att det blir en stark, självständig kvinna av den där skrikande treåringen. Ibland muttrar jag och pappan "surkärring" mellan tänderna så att hon inte hör.

Just det: Bara 1 läskodsknäckning ...

2010-10-10T13:10:00.005+02:00

... det konstaterade Jeanette för ett tag sedan i det här inlägget.

Nu har det hänt även hos oss. Från en dag till nästa. Plötsligt en morgon skrev sonen SKLET. Sedan bara forsade det på: SELKUSLEION, FLUKPLAN. Hela meningar: JAK HAR LÄT MEJ SKRIVA. Och gulliga brev TIL MAMA. Han sitter där och ljudar sig igenom långa haranger. Ibland förstår man precis vad han skrivit ibland får man försynt be om lite tydningshjälp: HEJ PAPA, TEFAKÖ ATJ ÄSNÄRÄSNR. (Betyder: Hej Pappa, det var kul att göra ett elexperiment.) Entusiasmen är total och killen är helt orädd. Varje text är lika underbar.

Detta innebär ju också ett helt nytt medium för ömhetsbetygelser. Måste visa detta hjärtvärmande meddelande som bloggaren Rösten från öst fick från sin son.

Bara 3 år då plåster hjälper mot allt

2010-09-25T19:15:00.000+02:00

Det finns en period i livet då plåster alltid är lösningen. Blåmärke på benet eller ont i själen – då är det bara ett plåster som kan göra att allt blir bra.

Vi har en ansenlig samling med plåster hemma. Det är starwars, myror&elefanter, dinosaurier, tatueringar, bamse, pirater, batman, mumin, fåglar, fiskar och mittimellan. Bara för att nämna några, på rak arm.

Ändå tyckte jag periodvis att det gick åt lite väl mycket plåster, till helt oblodiga ändamål. (Särskilt de där små behändiga plåsteren gick åt, och lämnade massa kartonger med bara storplåster kvar – någon som känner igen sig?)

Därför erbjöd jag mig en dag, när treåringen kom dragande med en pytteliten, jättegammal sårskorpa, att rita ett plåster istället. Och, otroligt nog, så funkade det. Ett ritat plåster är tydligen också ett plåster. Jag vet inte hur många jag har ritat, men de ekonomiska besparingarna är potentiellt astromomiska.

I vilken ålder är det egentligen de upptäcker plåstret? Två?

Jag frågade sexåringen när plåsteråldern tar slut, när man inte längre vill ha plåster på allt.

– När man är fyra, svarade han. När man är fem vill man inte det längre.

OK: Tre år av plåster på allt. Det var ju inte så mycket!

Bara 2 års barntandkrämsmumsande

2010-09-07T08:12:00.002+02:00

– Behöver du spotta? frågade jag dottern när hon grimaserade under tandborstningen.

– Nej, mumsa! sa hon och svalde en munfull hallonsmakande barntandkrämsskum.

Vi har haft bantandkräm med alla upptänkliga godissmaker. Prydda av allt från Bamse till Byggare Bob via Teletubbies och hajar. Och nu är det plötsligt över.

Här om dagen var hon på premiärbesök hos tandläkaren, som man ska när man är tre år.

– Och så är det bra om ni börjar med vuxentandkräm nu, sa tandsköterskan.

– Vad sa du? undrade jag.

– Ja, det kan vara bra att börja redan nu, så det inte blir en så drastisk övergång sedan.

Jaha. Var det så kort period man skulle ha de där färgglada tuberna hemma?

Storebror är sex år men har haft en annan tandläkare och fått njuta barntandkräm ända tills nu. Men nu åker han med på nya direktivet. Han har sedan länge lärt sig konsten att spotta. Men lillasyrran mumsar vidare. Fast nu med mentolsmak.

Liten räkneövning: Borsta barnens tänderna ska man egentligen göra så fort de dyker upp. Säg vid ett år då (man får ju räkna med ställtid också ....). Och så övergång till vuxentandkräm någon gång när de är tre år (om man ska tro den senaste tandsköterskan). Det blir två år. Två små år med barntandkräm.

En snabb koll visar att barntandkrämstillverkarna själva rekommenderar barnvarianten t o m sex års ålder. Argumenten för barntandkräm är att smaken är roligare och att den innehåller mindre fluor – bra när man inte kan spotta. Men man kan egentligen lika gärna använda vuxentandkräm redan från början, bara man tar tillräckligt lite, säger flera experter. Alla verkar dock eniga om är att barn bör använda vuxentandkräm när de permanenta tänderna tittar fram.

Påfyllnad: Bara 5 år med roliga citat

2010-08-30T15:18:00.002+02:00

Måste väl fylla på med roliga citat, mest för att jag ju inte gjort den där listan över språkliga fantasier som varit (och är) en så naturlig del av småbarnstiden. "Fjärrtrollet", sade min äldsta kille. Såklart det skall heta fjärrtrollet, den där åtråvärda, lite luriga tingesten som bor under kuddarna i vardagsrummet. Klart familjen skall ha ett troll, eller två eller fem.

Rätt kul är det också när det skall blandas ord. Det finns en god grönsak eller om det är frukt man kan göra paj av på våren, och mina föräldrar har en mycket trevlig väninna - och vips så fick hon såklart heta Rabarbro. Vi skrattade och hon skrattade ännu mer och det är ju helt oundvikligt att hon numera HETER Rabarbro.

Sen tänker jag att barn är rätt fena på det här med att vara små språkekvilibrister på egen hand - medvetet. Det finns någon slags spännande njutning av att laborera med språket, tror jag: hur låter det, funkar det här - nyfiket, helt enkelt. Vi var inne i dinosaurieträsket länge, länge med en av våra killar. Vi läste oändliga böcker om dinosaurierna som alla hade namn som Velociraptor, Stegosaurus eller Diplodocus. Allt sögs in med en fyraårings alldeles bottenlösa aptit på fakta. Någonstans tror jag dock att han lite grann ruttnade på alla de där knäppa namnen. Vi läste i en bok om en helt nyupptäckt dinosaurie som var större än till och med T-rex och som var så färsk att den ännu inte fått något namn. Vad kan den heta, undrade mamman. Sonen funderade ett bra tag. "Båååån-in-the-USA-dancing-in-the-dark-yeah-yeah" sade han sedan. Väldigt matter-of-factly.

Här är ett till inlägg om roliga barncitat.

Bara 14 år i skorejset

2010-08-24T20:43:00.014+02:00

Mätte just barnens skor invändigt, såhär vid terminsstart. De där nya skorna de fick precis i början av sommaren. Resultat: 0 mm i marginal. För båda barnen. Aj vad ont sånt gör i föräldrasamvetet.

Snabb vända ner på stan för inköp av nya höstskor. Där tusentals andra föräldrar försökte göra samma sak, bland urplockade hyllor. Nu har kidsen i alla fall var sitt par nya. De borde räcka några månader, innan det är dags för vinterstövlarna. Kanske, kanske att de funkar även till våren. Men jag tänker inte satsa några pengar på det.

Barns fötter verkar växa hela tiden. Över tre centimeter det första levnadsåret, visar en koll på growingpeople.se. Sedan 2 cm per år i ett par år. 1,5 cm per år i två- och treårsåldern. För att sedan växa ungefär 1 cm per år fram tills de är elva år. Puberteten är också en tillväxttid, men fötterna växter i början, och resten av kroppen mot slutet av puberteten.

Hur länge behöver jag alltså köpa nya skor inför varje säsong? Hver gang, verkar det som, tills de är typ femton. (Tur att det finns så många fina skor ... och mätstickor och internethandel.)

Om inte annat tror jag att de vill köpa sina skor själva efter det.

Orka mer än 3 månader med smörgåsrån?

2010-08-19T23:26:00.004+02:00

Om jag bara skulle ge ett enda råd till nyblivna föräldrar skulle det vara att ta bort smörgåsrånsklägget genast. Inte, inte, inte låta det stelna. Jag har stått med osthyvel och svamp och försökt ömsom hyvla, ömsom svampa bort fastvuxet klägg från tripp-trappen. Skojigare har man haft det.

Utspottat, utdreglat smörgåsrån är nämligen aggressivt. Det vilar en stund på den yta det landat på och genomför sedan en transformation IN i materian. De blir ett. Klägget vandrar in i golvet, in i stolen, in i väggen om det nu skulle landa där.

Jag tänker på det där klägget varje gång jag läser den alldeles fantastiskt roliga Bajsboken av Pernilla Stalfelt. I slutet av boken funderar hon över om alla farbröder och tanter skulle kunna bygga en skyskrapa av bajs. Den skulle stå där och sedan när det regnade skulle den falla ihop och bli gödsel till smultronen. Varje gång när jag ligger och läser om bajsskyskrapan för mina fnissande barn tänker jag "varför tog de inte smörgåsrånsklägg?".

Rätt tidigt fattade man ju att man skulle ge bebisen smörgåsrån. Rätt snart fattade man också att om man själv hade ambitionen att sitta och äta middag BÅDA föräldrarna medan bebisen fortfarande var vaken var smörgåsrån en hit. Lite knaprande. Kul att knöla ihop rånet och banka in det i bordet. Helkul att kasta klägg på pappan.

Jag stod ut i tre månader. Ungefär mellan fyra och sju månader. Sedan gav jag upp. Fortfarande får jag ångest när jag passerar hyllan med det glättat röda paketet med ett naturgult smörgåsrån på. Uuuuuhhhh! Betongklägg!

Kanske är jag för negativ? Vad tycker du?

Bara 500 barnmatsburkar

2010-08-11T20:29:00.001+02:00

Rensade ur kökslådorna idag. Hittade en gammal avriven streckkod från en barnmatsburk. Jag som trodde att jag städat bort allt sånt för länge sedan – minsta tjejen är ju tre och ett halvt!

Men jag minns en tid då jag trodde att barnmatsburkar skulle stå längst upp på inköpslistan resten av livet. Att de där långskaftade plastskedarna för alltid skulle vara några av hushållets viktigaste redskap. (Och att gästrummet för evigt skulle svämma över av papperskassar med tomma burkar i väntan på att min mamma skulle komma och hämta dem till sin sylt- eller senapstillverkning, beroende på årstid).

Jag försöker räkna ut hur många burkar det kan ha blivit egentligen. Säg att burkätande kom igång ordentligt någon gång i åttamånadersåldern, efter en tids duttande med smakportioner. Jag tror vi serverade två matburkar om dagen och gröt resten av måltiderna. Kanske några fruktisar som mellanmål också. Hur länge kan vi ha hållit på? Vid dagisstarten (1,5 år) var ju barnen vana vid vanlig mat. Säg vid drygt ett år, då. Det är ju inte alls lång tid! Kan det handla om ett halvårs burkätande på heltid och några halvengagerade perioder strax före och efter? Få se ... det blir max 500 burkar. En högst ändlig siffra!

Räkna själv – får du en heeelt annan siffra?

4 storlekar utan klädspar

2010-08-01T20:00:00.002+02:00

Kläder och storlekar är ett intressant kapitel. Det är roligt att se paniken i en morfars ögon när han irrar omkring inne på Polarn och Pyret och försöker hitta något som passar till barnbarnet. Hon är ju så liten. Kanske... kanske 90. Eller 74. Eller något.

Jag hade länge någon slags inställning att barnet skulle växa i kläderna. Jag fick så många fina, fina kläder till första barnet i 62 och 74 och swisch så var det en stor 86:a som låg på skötbordet. Bättre köpa lite för stort så man kan ha favvosarna ett bra tag tänkte mamman.

Så hade vi det ett tag. 98 hängde och slängde men blev snart perfekt, 104 likaså. Sedan hände något. Barnet blev vildare och vildare och hålen på knäna började dyka upp likt svampar om hösten. Hååååål, förfasade sig mamman. Mitt barn skall inte ha håååååål i kläderna. Så jeansen slängdes - och de innan de ens blivit lagom till vildbasaren.

Så fortsatte det. Byxor slets upp, skjortor blev till trasor, fråga mig inte vad han gjorde (jo, en gång såg jag hur han bromsade sparkcykeln på dagis med det jeansklädda knät och underbenet, då fattade jag lite...). Jag omprövade min syn på hål på byxknän (det är inte alls trashigt utan mer lite boho-chict...) och slutade köpa för stora kläder.

För min stora kille började bromsa-med-knät-perioden runt 116 och slutade vid 134. Fyra storlekar. När jag tittar i klädspararlådan nu när lillebrorsan blivit en 116-kille finns det inget där. Inte en endaste liten socka!

Bara 5 års puttande på gungan*

2010-07-25T22:28:00.007+02:00

Vad var det bästa som hände idag? frågade jag sexåringen i gårkväll.

– Jo ... det var när jag och lillasyrran gungade tillsammans på däckgungan. Hon satt ner och jag stod upp och tog fart åt båda!

Stolta killen. Nu kan han äntligen ta fart själv. Sex år av puttande har kommit till en ända.

Jag medger att jag kanske inte hoppat av förtjusning varje gång barnen har rusat mot gungställningen och tittat förväntansfullt på mig. Jag kan komma på saker jag tycker är roligare. Men jag ska tänka på det här när jag puttar dottern.

– Högre mamma, högre! kommer hon att skrika, i kanske två år till.

Och skratta så hon kiknar varje gång hon far iväg.

* Såhär kom jag fram till sifffran: Det börjar ju så fort de kan sitta själva, säg vid ett halvår. Det vanligaste verkar vara att blir bra på att ta fart själva vid fem sex år. (Fast det finns också treåringar som knäckt koden, har jag sett... )

Hur gamla var dina barn när de lärde sig ta fart själva?

Har du något gungminne du vill dela med dig av?

Bara 6 år när man kan göra såhär!

2010-06-15T22:33:00.007+02:00

Från två till åtta ungefär – det är barnteckningarnas förtollade tid, konstaterade vi tidigare.

Alltså sex år då man kan göra såhär, som Johanna med bloggen Fingerspitzengefuhl har gjort.

OM man har tillgång till en lamineringsmaskin, vill säga.

Bara 4 månader som lattemamma – någonsin!

2010-06-12T23:25:00.006+02:00

Som förstagångsförälder var det en rolig upptäckt att det gick att ta med sig sitt barn och fika på kafé. Lika stor upptäckt var det att dagarna var räknade, eftersom det stillaliggande, portabla barnet med tiden blev allt större och krypvilligare. Det är en sådan där grej jag hade önskat att någon berättat för mig: Passa på och fika, för du har bara ett visst fönster.

Jag tippar att de flesta vill vara hemma i lugn och ro, kanske de första två månaderna eller så. Sedan öppnas lattefönstret. För att möjligtvis stängas vid fem sex månaders ålder. Ja, rent praktiskt går det ju att hålla på längre än så, men där bör man i alla fall sluta om man ska tro ett nätverk av norska sjukgymnaster, som slagit larm om att lattemammornas barn riskerar att få en försenad motorisk utveckling.

Det är nämligen just vid fem sex månaders ålder som barnen börja vilja röra på sig, åla sig framåt eller bakåt. Och det är ju svårt att göra om man ligger i en vagn eller sitter i ett knä. Det är inte det att de nödvändigtvis kommer så långt, men av under det här ålandet tränas den viktiga sammordningen mellan armar och ben som är grunden till de många svårare rörelser då barnen ska börja gå.

Om man struntar i allt vad vad norska barnmorsksor och motorisk utveckling heter, så tar det ändå stopp när barnet börjar krypa, vid sju till elva månaders ålder.

När mitt andra barn föddes kom den allra största överraskningen. Som troligtvis bara gäller göteborgare: Vi kan bara vara lattemamma med första barnet. Varför? För när man är föräldraledig får äldre syskon bara gå på kommunala dagis 15 timmar i veckan. På många förskolor uppdelat på tre timmar om dagen. Och då, kan jag intyga, blir det ytterst få latte på stan.

Som tur är kan man ses hemma hos varandra istället. Med fördel hos andra föräldrar, med barnsäkrade, ålvänliga hem, kompletta med roliga kompisar för de äldre syskon att leka med. Kanske kan mammorna till och med få ro att prata såpass att de kläcker en idé om en blogg ...

Hur länge tycker du det funkar att vara lattemamma?

264 skjutsningar till fotbollsträning

2010-06-09T12:21:00.004+02:00

Fotboll är kul. Fotboll är så kul att det kan bli större än det mesta någon gång i tioårsåldern. För vissa barn.

Jag är mamma till en footballer, yes I am. Jag har lärt mig en massa om Alves, Christiano Ronaldo och framför allt Messi. Att han kallas för La puglia magico vilket betyder "den lilla loppan". Att han har någon form av tillväxtrubbning som han började medicinera mot någon gång i tonåren. Att han gjorde sitt första mål i La liga när han var 17, år 10 månader och 7 dagar (jag sade ju att det här är en kvantitativ blogg...). Allt mycket användbart.

Fotbollsintresse kombineras (ibland) med eget utövande. Detta betyder fotbollsträning. Fotbollsträning får vissa konsekvenser för familjen runt fotbollsspelaren.

Först har vi fenomenet "väntan vid sidolinjen". Vissa planer har någon märklig beläggning av små, små gummibitar. Kombinera detta med kravlande bebis och dammsugning hemma blir mycket mer spännande än tidigare.

Sedan har vi det oändliga trixandet ute på familjens gräsmatta. Timmar i sträck, imiterandes än Alves, än Messi ... Av någon anledning funkar det att inte att trixa med skor, fråga mig inte varför. Intressant att sedan tvätta tubsockor!

Sist men inte minst har vi skjutsningarna till fotbollsträning och match. Just som du trodde att sovmorgonens era var tillbaka börjar skjutsningarna. Bortamatch söndag, samling 8.00 kan det stå i papper från klubben. Man går in i ett mentalt mörker – men se – även denna era är ändlig. Sju år med två skjutsningar i veckan i ungefär 22 veckor (12 på våren och 10 på hösten) gör 264 skjutsningar. Ett ändligt tal.

Mödan är LYCKAN hos en tioåring av att få spela fotboll, och inte minst snacka fotboll i bilen dit. Och Marcus Allbäck, om du läser det här, vet du hur oerhört, OERHÖRT lycklig du gjorde en liten Öisare den där kvällen när ni precis åkt ur allsvenskan och du såg den röd-blåa halsduken och kom och klappade om: "Det var tungt idag, va..."? Moln är låga i jämförelse de sfärer han svävade i...

Bara 1.148* barnteckningar?

2010-05-27T20:53:00.005+02:00

Att få en barnteckning i sin hand, en kärleksgåva på papper, är alltid lika ljuvligt.

Det är det som kommer efter som kan bli lite mer komplicerat: sortering och arkivering.

Ett papper med en barnteckning kan vara värd nästan hur mycket som helst (den allra första huvudfotingen eller ett hjärta med texten TIL MAMA). Ibland betydligt mindre (dagens tjugonde oformliga kludd: "Det är en ägg, mamma!","Oj, den också?").

De flesta teckningar har jag försett med namn, datum och dikterad rubrik och lagt på ett bra ställe. Andra har jag bara tackat glatt för och sedan diskret lagt på pappersåtervinningen, med känslan av att jag kommer att överösas av sådana här alster i resten av livet. Men kommer jag det?

Förskoleålderns enorma produktion avtar med åren sakta men säkert. Runt åttaårsåldern ändrar bilderna karaktär, blir mer avbildande och mindre fantasimässiga, rapporterar vänner med äldre barn. Även kärleksbudskapet, som på något sätt alltid finns där, nyaneras något. Eller som en pappa berättar om sin tioåring: Jag får fortfarande bilder, och då med texter som "Jag älskar dig ibland. Jag hatar dig ibland". En och annan bild verkar man fortfarande kunna få ända fram

tills högstadiet. Sedan säger de flesta föräldrar jag pratat med att det är stopp.

Jag sparar ändå de allra flesta, fast de onamnade, ospännande brukar ryka när jag städar. Och här om dagen gjorde jag faktiskt verklighet av min gamla dröm om en årlig utgallring, där 10- 20 favoriter sparas och klistras in ett album.

Jag har pratat med vuxna som fått ALLA sina teckningar sparade, som suckat åt föräldrarnas hamstrande och slängt rubbet. Och andra som istället vältrat sig i minnena och älskat det. Jag frågade en kille i den senare kategorin om han hade varit lika nöjd med ett mindre urval. Det hade han nog, trodde han. Bara det hade varit RÄTT bilder.

Därför lät jag sexåringen själv vara med och välja ut sina favoriter från i fjol. Treåringen får växa till sig lite först.

Egentligen ingår det i mitt koncept att resten ska slängas. Men där snavade jag på målsnöret. De arkiveras vidare i separat mapp ett tag till. Tills jag samlat tillräckligt mod.

* Jag har verkligen sökt efter en siffra på antalet teckningar. Men det är så olika från barn till barn och från dag till dag. Ibland 20 bilder en enda dag. Andra perioder inget på flera veckor. Och hur länge räknas de som barnteckningar? Jag höftade helt enkelt.

Hur gör ni hemma hos er? Klicka på rubriken och kommentera!

Bara 25-30 presentinköp

2010-05-20T10:06:00.001+02:00

Att köpa presenter till kalas kan vara ett härke. Ute i sista minuten, alla fina, roliga leksaksaffärer stängda, kvar finns bara Frölunda-jävla-torg.

Väl där kommer paniken. Vaaaaaaad skall man köpa? När min stora kille var nyblivet dagisbarn skulle det inköpas presenter till En Stor Kille. Sex skulle han fylla; oändligt stort för en treåring och hans ovana mamma. Jag frågade sonen vad kompisen lekte med. Svaret var självklart. Najs Kindos. Mamman sade hmmm. Men Najs Kindos skulle det vara, inget annat, och dagisryktet sade att Najs Kindos fanns i leksaksaffären på Frölunda-jävla-torg.

Väl inne i leksaksinfernot letade mamman. Najs Kindos. Najs Kindos. Funderade ett tag på att fråga personalen, men lade ned. Det blev bara för dumt.

Knights Kingdom. Kom ihåg det. Efter att ha scannat samtliga avdelningar i affären med mer och mer febril intensitet hittades några rätt aggressiva figurer i utkanten av legohyllan. Dääär, sade sonen. Där är Najs Kindos.

Mina barn har blivit bjudna på mellan fem och sex kalas per år. Det kan säkert variera - mycket beroende på om "hela-dagis" eller den lilla gruppen barnet leker med mest är normen för inbjudningarna. Med vår gamla tes om fem kalas per barn ger det 25-30 presentinköp per barn. Jag har läst att det finns föräldrar som har ett praktiskt lager av tänkbara framtida presenter i något skåp eller så. Det känns för vår familj som en utopi. Ställ således in dig på 25-30 spontaninköp, ofta i akut tidsbrist och ofta vägledda av mnemoniska rekommendationer från den egna avkomman.

Bara 6 månader med pyttesmå kläder

2010-05-13T21:17:00.003+02:00

Många människor blir helt lycklig när de får anledning att köpa ett klädesplagg i babystorlek; en mjuk liten pyjamas med fötter eller en gosig omlotttröja med små stjärnor. Jag är själv en av de människorna, måste jag erkänna.

När våra barn var små, var vi så fiffiga att vi lånade kläder i de minsta storlekarna. "För dem växer man ju så snabbt ur". Och så är det ju. På ett sätt känns det vansinnigt att lägga ut tusentals kronor på plagg som man bara kan använda i någon månad.

Men å andra sidan ... när jag idag går och tittat på kläder till mina barn idag, händer det att jag slänger ett öga mot den där delen av butiken där de riktigt små kläderna hänger. De är inte bara mindre, utan en annan kollektion, med näpnare stil och oskyldigare mönster. Och då konstaterar jag att det ändå var en ganska kort tid jag hade tillträde dit. Idag hade jag nog öst på lite mer och tystat den kloka konsumenten inom mig.

Å ytterligare en annan sida, tycker jag ju faktiskt att det är superkul med kläderna i de följande storlekarna. Efter den första tidens försiktighet har jag valt att vältra mig i denna njutning. För tack vare bonusbarnet E, nu 14, vet jag vad som väntar. Så fort de blivit 134 cl, så händer något som i ett trollslag. Plötsligt är det ont om plagg i klara färger eller enkla mönster. Det svarta och tuffa tar över. Dödskallar, fejkpunkig text och rivna kanter. Till och med E själv tyckte det var svårt att hitta något hon gillade. Så jag klagar inte. Ännu.

Önskar du att du gjort annorlunda med barnkläderna? Hoppar du också på varje möjlighet att shoppa smått?

6 vattenlandsvändor utan bok

2010-05-09T22:44:00.002+02:00

Jag var på Gotland förra sommaren med en kompis som har äldre barn. Inte jättestora, bara lite större. Och simkunniga. När vi baxat in alla barnen på Kneippbyn och tittat på Pippis hus och ätit lunch var det dags för plask på vattenlandet - det var över trettio grader och rejält svettigt. Hon undrade var jag hade lagt min bok. Bok? Var jag hade lagt min tama krokodil hade varit en mer adekvat fråga.

Alltså, till och med passningsstunderna vid utesimbassängerna är ändliga. Från NASA-koncentration och med "det-kan-gå-på-en-sekund" ständigt ringande i huvudet till avslappnad sommarförälder på solbrits MED BOK! Paraplydrink, well you wish, men bok är en bra början.

Ett tips är faktiskt att åka till Tofta istället, dvs till långgrunda, snälla sandstränder, köpa ett set med plastspadar och plasthinkar och kapa en tre, fyra år av NASA-passningen. Smygpacka boken; sand och vatten i ostrukturerad kombination är osannolikt roligt även för små barn!

5 år med bananäckel och andra roliga ord

2010-05-06T10:46:00.004+02:00

– Åh, vad många Bananäckel! sa grannkillen storögt och tittade på samlingen av läskiga figurer i leksaksserien Bionicle*.

– Vad snabbt du springer! sa vi till treåriga tjejen.

– Jag springer inte snabbt, jag springer långsnabbt! svarade hon förnärmat.

Här om dagen hade hon ett samtal med sin storasyster om olika djur och deras kroppsdelar.

– Har DU någon svans, då? frågade storasystern.

– Nä, sa lillasystern med en misstroende blick, jag är ju bara ett litet barn!

Sonen kallade länge favoriträtten hamburgare för dojdoja. Och den hjälmprydde starwarskurken för Lars Vader. (Fast i ärlighetens namn var det vi föräldrar som hade lurat i honom det ... nu vet han sanningen.)

Jag borde förstås ha skrivit ner alla roliga uttryck och kommentarer i en liten bok. Men jag trodde på något sätt att de skulle fortsätta komma i alla evighet. Det gör de nog inte. Sexåringen gör sällan egna varianter på svenska ord längre. Det är mer de utländska som fortfarande kan bli roliga. Men sådana där allmänt underbara citat ... de hoppas jag kommer att fortsätta hela livet!

Dela med dig av dina roligaste barnord och citat! Hur länge skulle du säga att barnen kläcker ur sig sådana här pärlor?

* Det fina citatet kommer från Mari, som också kan rapportera om uttalet "baljönickel".

Bara 5.475 blöjbyten*

2010-05-02T15:08:00.005+02:00

Det finns så många ställen man kan byta en blöja: I bakluckan på en bil, bakom ett träd, på sätet till en restaurangtoalett ... var som helst där det går att lägga ut en handduk. Fast vart man än går, måste man ha med sig den eviga skötväskan. Annars ligger man risigt till. Ett tag i alla fall.

För allting har ett slut, framåt treårsåldern brukar de flesta kunna parkera skötväskan på hyllan. Och pusta ut en smula. Innan toatorkandet tar vid.

Då har ni förmodligen hunnit byta över 5.000 blöjor. Och gått ut med över 1.000 stinkande blöjpåsar. Och köpt nästan 100 blöjpaket för sammanlagt sådär en 10.000 pix ...

* Beräkningen är gjord på i snitt fem blöjor per dag i tre år. Enligt Growing People är 80 procent av barnen torra både dag och natt vid tre års ålder och omkring 90 procent vid sex års ålder. Flickor är något tidigare än pojkar vad gäller både att kissa och bajsa på pottan.

Vilket är det märkligaste stället du bytt en blöja på? Vad är ditt knasigaste blöjminne? Klicka på rubriken och kommentera!

572 tvättar med mörka strumpor

2010-04-28T15:01:00.004+02:00

Vanlig tvätt sorteras ur torktumlaren vid behov. Den mörka 40-graderstvätten sorteras när man är i psykisk balans och har en stor kaffe nära till hands.

Det beror på de mörka strumporna. I ett par eller fyra år har pojkbarn fina strumpor med dinosaurier på, eller ränder i rött och blått. Det är lätt. Antingen finns det två av varje strumpsort och då åker de ned i lådan, eller så finns det bara en. I det senare fallet kanske man väntar ett par tvättar på att makan skall komma fram från under soffan eller legobacken och slänger sedan om så inte sker. Odramatiskt.

Någon gång i fyraårsåldern började jag tänka att vad smart att köpa likadana strumpor: tappas en kan den kvarvarande matchas med någon annan ensamstrumpa. Köp bara mörka strumpor och slänga strumpor blir ett minne blott. Fiffigt, va!

Det här är ett av de tillfällen då teorin ser strålande ut, argumenten är klockrena och caset håller hela, hela vägen. I praktiken blir det en psykisk utmaning. I torktumlaren ligger nu en ormgrop av ungefär likadana mörka strumpor. Det är det där "ungefär" som är nyckelordet. Jag lyckas aldrig köpa exakt samma sorts mörka strumpor. Nya fempack beblandas med gamla, lite blekta fempack, varav vissa har liten resår, vissa har bred resår, vissa har ett litet distinkt mönster i väven, vissa är helt släta, vissa.... KAAAAFFEEEEEE!

Jag har kontemplerat att skippa den fiffiga mörka-strumpor-teorin och bara ha strumpor med dinosaurier eller fina blå och röda ränder. Till min lilla tjej köper jag röda eller knallrosa strumpor – långt borta från den mörka fyrtiotvätten. Å andra sidan: en tvätt i veckan och strumpansvar mellan fyra och femton ger 572 tvättar. Bara. Även detta ett ändligt nummer.

Jag var en napp i 8 månader

2010-04-25T14:00:00.013+02:00

"Hon vill gärna somna ansikte mot ansikte och med sin hand i min eller Niklas. Hon ligger gärna nära och nyps på oss, i ansiktet eller på kroppen, och det kan vara lite jobbigt."

Malin Fogelberg, mamma till Agnes tio månader, gp.se

Jag kommer fortfarande ihåg hur förvånad jag blev när den för mig helt okända mamman kom fram till mig på öppna förskolan.

– Jag har hört talas om dig, sa hon.

Det var när mitt första barn var åtta månader och jag själv var svårt hålögd och undersövd.

Jag hade gjort en vana av att amma min som till sömns. Varje sovtillfälle, dygnet om föregicks av en amning. Därför kunde han inte heller somna OM utan att ammas.

Dessvärre hade han börjat vakna allt oftare på nätterna. Vid det här laget hade det gått så långt väcktes jag för en kort snuttning så ofta som var 20:e minnut. Och jag fruktade för in mentala hälsa.

Jag kommer inte ihåg vad hon hade att säga, den där mamman. Något klokt säkert. Men den stora effekten var att jag insåg att min situation var så absurd att man pratade om mig. Det gav mig kraft att ta tag i problemet.

– Jaha, du har blivit en napp, konstaterade barnläkaren på BVC lakoniskt.

Och så fick jag ett häfte om femminutersmetoden, som jag tidigare svurit att aldrig tillämpa.

Åtta månader visade sig också vara ett extra svårt tillfälle att genomföra den här förändringen. De är tydligen extra klängiga just då, de små. Men vi kämpade. Allra mest kämpade min man (medan jag grät i ett annat rum). Och det fungerade.

När andra barnet kom var jag (säkert överdrivet) noga med att aldrig låta henne somna vid bröstet. Och hon fick egen säng vid sex månaders ålder. Det gick som en dans.

Sedan kan jag ibland tänka på det där samsovargoset som andra ibland pratar om. Att det inte blev så mycket av det. Men ibland får man välja. och jag tänker att jag säkert är gosigare på dagtid, nu när jag är utsövd.

3 månader med kapitel 1

2010-04-24T09:07:00.005+02:00

Nattamning är ett så talande ord. Alla som varit där vet hur det är. Oundvikligt, som en klocka vaknar bebisen och vill äta.

Med andra och tredje barnet var jag trött intill desperation av nattamningarna. Det som höll mig uppe vara första kapitlet av Uppdrag mamma, det av Karin Magnusson. Ingen hade fattat hur det var, ingen hade beskrivit det som hon gjorde – och då hade jag läst allt. Tro mig. Allt. Jag läste Uppdrag mamma, kapitel ett; varje, varje natt läste jag det. Jag började införliva Karin Magnussons uttryck i mitt sätt att tänka. Jag kunde inbilla mig att min lilla skrikis också blivit tre månader och stor. Jag kunde känna hennes desperation för att den var min.

Du som sitter eller ligger och ammar i mörka nätter: läs Uppdrag mamma, kapitel ett. Varje natt, om så behövs. När du börjar tröttna vet du att det vänt. Antagligen är bebisen då tre månader och stor. Tre gånger trettio nätter. Kanske fundera på inbundet exemplar?

Hur länge får man bestämma vad de har på sig – 2,5 år eller 25?

2010-04-19T11:23:00.007+02:00

Köpte just de här fina, syskonmatchade vårskorna till barnen. Men hur länge till får jag egentligen bestämma vad de ska ha på sig? Det finns ju helt klart ett slutdatum för kontrollen över barnens garderob.

De första uttrycken för egen smak brukar väl komma i samband med treårstrotset. Om de sedanfår ha sommarkläder mitt i vintern eller flytväst på dagis, beror mest på hur du som förälder väljer att tackla det. Även utvecklingen därefter beror nog mycket på din egen inställning. Barnen kommer att uttrycka önskemål, som du kan välja att bevilja, eller att intresserat lyssna, på för att sedan köpa praktiskt enfärgat som vanligt. Min egen erfarenhet, hittills, är att det är viktigare för barnen att bli lyssnade på med intresse, än att nödvändigtvis få det de önskar sig. (Men det är också möjligt att jag kommer att få äta upp det här inom kort ...)

Om inte förr, så kommer oundvikligen någon sorts brytpunkt när kidsen blir så stora att man inte längre kan shoppa åt dem på ren centilångkunskap, utan de måste vara med och prova och tycka till. Fjortonåringen här hemma har förresten just förhandlat till sig en budget för att göra alla sina klädinköp själv.

Men de individuella skillnaderna är enorma. Det är inte helt ovanligt med killar vars föräldrar köper alla deras kläder rakt igenom högstadiet, rapporterar min man som är lärare där. Men heller inte ovanligt med treåriga tjejer som enväldigt bestämt att rosa är det enda som gäller, har jag hört från suckande föräldrar i hallen på dagis.

Så för säkerhets skull: Om du tycker det är kul, passa på medan du kan!

Bara 5 år när nästan allt i klädväg funkar?

2010-04-18T23:17:00.001+02:00

Alltså jag stoltserar med att ha någon typ av liberalt förhållningssätt till världen. Det vill jag verkligen säga som en början. Ändå har jag frågat mig: hur länge får barnen se ut hur som helst. När måste man ta striden - mest för deras egen skull?

Min femåring gillar sin bror som är tio. Han gillar honom så mycket att han gärna vill ha hans kläder. Dessutom tycker han om kläder som flaxar när man springer (slängkappa –trollkarl – ni fattar...). Han går nu i en groteskt för stor skaljacka. Uppvikt fem varv och flaxande nere vid knäna. Vi tycker det är rätt ok. Vi har varit och handlat med sjörövare och gått på Sjöfartsmuseet med trollkarlar.

Min tvååring har varit på dagis iförd flytväst. Lite höjda ögonbryn, men tja, den låg där i källaren när vi skulle ut och... Lite bökigt att få ner ekipaget i bilbarnstolen och få fast alla bältena, men if there's a will there's a way...

Nu funderar jag på när man måste sluta med det här kravlösa. När måste kläder passa? När funkar inte längre precis vad som helst – förutsatt att de inte fryser? Anar att det finns någon slags magisk gräns när de börjar skolan. Är det då normen smäller in? Är det då stereotyperna börjar filas på? Eller finns det utrymme för en flytväst i nollan?

Bara 1 läskodsknäckning per barn

2010-04-17T21:09:00.000+02:00

Det fantastiska med att lära sig att läsa inträffar en gång per barn. Och det är lika häftigt och oförglömligt varje gång.

Det kan ske vid olika tidpunkter. Det kan ske på olika sätt. Det häftiga är att det så tydligt är barnet själv som håller i ratten: Vill det inte blir det inga bokstäver. Och heller inget läsande.

Min första kille var väldigt tidig. Det började med SOL och BIL och FOT. Lite långsamt och pö om pö. Sedan var det inte kul på ett tag. Snart läste han själv; galet roligt var det och vi tränade och gjorde trycka-fram-ord-och-läsa i powerpoint och allt som förstagångsföräldrar hittar på.

Min andra kille var också tidig men inte lika tidig, han var väl fem. Han kunde bokstäverna och vi hade tränat lite med sol och fot, men så värst roligt var det inte. Så en fredagkväll lossnade allt. Som en uppdämd fors. Först skrev han PARIS. Sedan gav han sig i kast med EIFFELTORNET. Pennan glödde, vi stod och såg på och blev alldeles upprymda och fnissiga och han bara skrev. Skrev och skrev. VAMPYRENS HALLOWEEN. Kanske inte klockren stavning. Men ändå.

När intresset för att läsa kommer är inte så viktigt. Bara det får komma av sig självt. Bokstäver däremot tycker jag man kan lära dem rätt tidigt. Barn lär sig ju att en bil är en bil och en hund är en hund – då kan man ju lika gärna lära sig att ett "B" är ett "B". Det häftigaste är just viljevågen, att det verkligen är en period av intensivt intresse som det gäller att haka på.

Bara 4,5 år innan du får sovmorgon

2010-04-15T11:13:00.011+02:00

Det var faktiskt en riktig överraskning för mig. Att man aldrig fick sovmorgon. Någon förälder var tvungen att gå upp vid sextiden varje morgon oavsett om det var helg eller semester. Till och med när vi åkte på långväga semesterresa på varmare breddgrader hängde detta med. Det gick helt enkelt inte att åka ifrån.

I början kunde jag amma till mig en lite sovstund till. Efter det var vi tvungna att köra igång tidigt på morgnarna. Med tiden kunde man ligga halvdåsande i soffan framför morgon-TV, och bara emellanåt förmås stiga upp för att hämta mat, dryck eller torka på toa. Och så en dag, när sonen var i 4-årsåldern, så gick han för första gången upp och tittade på morgonbompa själv! Lillasyster anslöt sig redan när hon var 3 – det är ju lättare när man är två. Så nu sover jag åter gott på helgmorgnarna. (Tills de skriker efter en halvtimma för att de blivit osams om något. Men ändå!)

3-7 kräkisar per barn

2010-04-11T10:03:00.006+02:00

Jag räknar fortfarande den natt då det lilla barnet kräktes på det stora som ett historiskt lågvattenmärke. Pappan var på lång skön femtioårssemester med kompisarna, tvättmaskinen hade pajat och barnen då – uppenbarligen – fått kräksjukan. Det var bara att kavla upp ärmarna, baxa ut båda barnen i badkaret, duscha av dem och börja bygga på det berg av smutstvätt och kräks som sakta började torna upp sig utanför sovrummet. Nästa morgon kräktes jag.

Jag vet i ärlighetens namn inte hur vi överlevde. Jag minns att vi försökte sova. Jag minns att vi försökte se på Lejonkungen. Jag minns att vi efter några dagar försökte äta kristinaskorpor. Jag ringde och avrapporterade varje dag till min mamma. Första dagarna var det telefonsamtalet från helvetet. Sedan blev det mer och mer innehåll. Efter tre dagar ringde jag Miele-reparatören och grät.

Det finns inget, inget, inget man kan säga för att underlätta en riktig kräkis. Man förstår vad som menas med att "ta en sekund i taget" för det är precis så långt fram man orkar tänka. Så man tar en sekund i taget. Och kräks. Och torkar kräks. Och byter lakan. Och duschar barn och sig själv. Och till slut har de där sekunderna adderats upp och man kan fundera framåt, inte bara hantera den där sekunden om och om igen.

Räkna med tre till sju kräkisar per barn. Vi har varit förskonade. Förutom veckan i helvetet för fyra år sedan har vi knappt drabbats. Tills nu i vår. Tre kräksjukor på lika många månader. Man grejar det också. Och sedan blir det bättre när de slutar på småbarnsdagis.

7 år – ditt fönster för knäet?

2010-04-11T00:04:00.019+02:00

Det kräver en viss teknik att äta med ett barn i knät. Man får ju sitta en kroppsvidd längre bort från bordet än vanligt. Vilket innebär att tomatsåsen får färdas en betydligt längre sträcka innan den i bästa fall träffar munnen. En plötslig rörelse från den lilla plutten, och du önskar att du inte haft ljusa brallor den dagen.

Ofta ingår det också viss matning i det här upplägget. Och torkning. Säkert även andra moment som jag glömt. Däremot har jag starka, upprepade minnen av att någon försöker lyfta bort min tallrik för att alla andra ätit färdigt – när jag knappt hunnit halvvägs. (Det brukade de få ångra ...)

Just nu är dottern tre år och kryper ofta upp i mitt knät bara för att det är mysigt. Och upplevelsen är ömsesidig. Sexårige sonen går också att lyfta upp i knät, men jag märker att det är en tidsfråga hur länge han kommer tycka det är ok. Det är en konstig känsla: Vaddå, redan!?

När upphör denna möjlighet? Vid skolstart?

Kanske är det här lite besläktat med handhållningen?

När tyckte du det tog slut? Hur minns du knätiden? Klicka på rubriken och kommentera!

Bara 6 år av handhållning

2010-04-10T22:06:00.011+02:00

Ibland är det lite kämpigt det där med att behöva hålla i handen. Särskilt när man ska ratta en full kundvagn på sluttande underlag med andra handen och samtidigt hålla fast ett uthämtat paket mellan armen och kroppen. Och handväskan långsamt hasar ner från axeln. Allt medan bilar kör förbi på en halvmeters avstånd.

Hålla handen har olika funktioner. I början har det mer karaktären av liv och död. Då är ett fast grepp nödvändigt så fort du går på en trottoar, för annars susar barnet plötsligt ut i gatan. Kanske. Senare, när de blir lite mer förutsägbara, är det mer ett praktiskt sätt att gå tillsammans, så barnet hänger med åt rätt håll i svängarna. Och så är det förstås mysigt. Med den där lilla människan, med sin lilla hand, som så gärna vill hålla i min.

Pratade med tonåringen om när allt det här slutar. Kom fram till att i sjuårsåldern händer det något, när man blir skolbarn på riktigt. Med tiden blir det ofta helt otänkbart att få hålla handen längre.

Säg att de börjar gå vid ett års ålder, då har du sex år på dig.

Tycker du att siffran stämmer? Hur var det för dig?

Klicka på rubriken och kommentera!

6 år i excelskugga ... eller hur det nu blev

2010-04-10T15:26:00.007+02:00

Ett erkännande: i början av min första mammaledighet hade jag grav excelabstinens. Verkligen grav sådan. Jag drömde om cellreferenser och olika sätt att använda solvern. Ni hör ju själva hur det låter. Sommaren 2000 ägnade jag stor del av bebisens sovtid till att mecka ihop en fotbollsturnering i excel. Rand-funktionen och lite slumpmässig variation kring olika spelares medelvärden och ditten och datten – istället för att sola, vila eller egentligen göra vad som helst –utom att fixa till en fotbollsturnering i excel.

När min stora kille började spela tennis på lördagarna såg jag andra mammor och pappor sitta med laptopen i fikarummet. Själv satt jag med lillebrorsan och ammade eller vaggade eller drack svart kaffe för att hålla mig vaken. Å vad avis jag var. Tänk att få sitta med sin laptop och excella och ända inte känna sig som om man negligerade sitt barn, om ni förstår vad jag menar.

Nu är mitt minsta barn så stort att jag skulle kunna släpa med mig lapen till tennisen. Om jag ville. Sunt nog är suget borta. Jag antar att det är någon form av kontrollbehov som försvunnit. Ett kontrollbehov som manifesterades i den totala makten över excelarken. Välbehaget i en vlookup. Jag antar att det är så att när man får lite mer kontroll över sin vardag, typ kan duscha på tid man bestämmer själv, försvinner det där kontrollbehovet. Och man kan släppa excel och bara vara.

Känner du igen dig? Hur tog det sig uttryck för dig? Klicka på rubriken och kommentera!

Nu sätter vi oss på kartan ...

2010-04-09T00:32:00.003+02:00

genom att länka till:

http://bloggkartan.se/registrera/7129/goeteborg

Bara 3 år då DU tar på overallen

2010-04-08T23:43:00.013+02:00

Overallen är värd en medalj. Den lilla bäverbilden som visar att med det här plagget kan man bli hur skitig som helst, hoppa i sandlådor och rutscha nedför berg utan några som helst problem. Overallen ÄR barn.

Morgonrutin med overall är medaljens baksida. Trång hall, kallt som fanken ute, overallerna hänger och luktar skumt av fukt och smuts; gnäll och skrik och sent ute och de där små benen vill aldrig hamna i rätt overallbyxa och man ser den där reklamen framför sig, den där man möter sig själv i framtiden och man undrar om man kommer bli stående här, i källaren, i vårvintern, med ett förvuxet barn i alldeles för liten overall.

Så en dag sker miraklet. Barnet lägger overallen på golvet. Sätter sig bakom och börjar sakta hasa på rumpan - IN I OVERALLEN! Man står häpen och åser. Tyst, för att inte störa. Stånkande ställer sig barnet i overallen upp och fipplar upp dragkedjan. Änglar går genom rummet. Du vet att overalltiden har en ände. Du vet att den är nu.

Och nästa morgon ser du hur tunt bävertyget blivit på knäna och tänker att nästa år, nästa år då köper vi en fin jacka och termobyxor istället.

Känner du igen dig? Har du några tips? Hur gjorde ni?

Klicka på rubriken och kommentera!

Bara 1 år med barnvagnen

2010-04-08T21:08:00.014+02:00

Jag kan börja med en gammal skruttig barnvagn, tänkte jag när jag väntade första barnet. Så kan jag kanske skaffa en sådan där tjusig lite senare. Visst. Jag hann knappt blinka innan det var dags att gå över till sulky. Barnvagnen har man bara i ungefär ett år, varav liggdelen i kanske ett halvår. Sedan vill de gärna sitta upp och se sig omkring. Och sedan kan man äntligen gå över till sulkyn, som är betydligt lättare, mindre, smidigare att köra. Och med tiden kan barnet klättra i den själv.

Så när andra barnet kom, stod nya barnvagnen redan inköpt, för att kunna användas från dag ett.

Å andra sidan: Man kan fundera på hur smart det är att köpa liggvagn för 10.000 spänn, när man bara ska ha den i ett år. Sulkyn däremot har man användning för i åtminstone tre år.

Om du vill ha en riktigt fin barnvagn, skaffa den direkt. Det finns inget sedan.
Om du vill vara en smart konsument, fynda liggvagnen och lägg krutet på sulkyn.

Tycker du att siffran stämmer? Har du fler tips? Hur gjorde ni?

Klicka på rubriken och kommentera!

Torka på toa: 2.000-delstricket

2010-04-08T19:59:00.004+02:00

Det finns en del stunder i småbarnsåren som tar fram buddhisten i dig. Måste-gå-på-toa är en sådan. Vad du än gör, var du än befinner dig, varthän du än är på väg: toan går före. Gå in i dig själv, kavla upp ärmarna – och torka. Fundera under tiden på följande:

Tid för blöja-bort: runt två år

Tid för torka själv: runt fem-sex, sammanfaller väl ofta med att de börjar skolan

Tre och ett halvt år á 365 dagar blir lite drygt 1.200 dagar, bajsar gör barn en till två gånger per dag (torka kiss fixar de rätt snabbt och skulle du behöva rycka in är det mer buddhism-light...) vilket gör runt 2.000 torkar. Ta det som ett mantra – varje gång du reser dig från middagen, dras i skjortan under promenaden för att höra en liten, ängslig röst viska "jag måste bajsa" – det är en av tvåtusen. En halv promille. Varje gång.

Tycker du att siffran stämmer? Har du fler tips? Hur gör ni?

Klicka på rubriken och kommentera!

Bara 5 barnkalas

2010-04-08T18:25:00.003+02:00

Fast de bara är ett par timmar långa, kan barnkalas ha en lätt utmattande effekt på arrangörerna. Själv kom jag av mig mitt i klagosången när jag satte mig ner och räknade på hur många barnkalas det rimligtvis skulle komma att bli, sammanlagt. Sådana där riktiga, med lekar och skattjakt.

Innan femårsåldern fattar de ändå inte riktigt konceptet (och dessutom blir det lätt minst lika mycket kafferep av tillställningen, eftersom föräldrarna inte vågar gå därifrån, eller hur det är.)

Från sex år och ett par tre år framöver är det ofta nödvändigt att ha ordnade aktiviteter och lekar från första minut till sista. Annars riskerar det hela att flippa ut. Efter ett eller två sådana väljer en del att leja ut hela arrangemanget på hamburgerrestaurang eller andra externa arrangörer. Helt förståeligt. Därefter kommer några lugna år, när kidsen vill ha allt mindre föräldrainblandning. Och vips, så börjar de i högstadiet, då går de sannolikt hellre med några vänner på bio.

Så om du är en sådan som vill ordna kalas med roliga teman eller spännande överraskningar, vänta inte för länge. Min uppskattning är att du som mest kan göra fem sådana per barn.

Tips:

Två timmar är en optimal tid. Varken barn eller vuxna orkar mer.
Utgå ifrån att varje aktivitet tar ungefär en kvart var. Från tårtätning till lekar.
Vi brukar börja med ett pyssel (dekorera sin partykrona/rymdkrage etc) direkt efter paketöppningen. Det lugnar ner stämningen lite.
Skattjakt med gömda ledtrådar är ofattbart uppskattat.
Det gamla knepet Lika många barn som ljus i tårtan är toppen.

Tycker du att siffran stämmer? Har du fler tips? Hur gör ni?

Klicka på rubriken och kommentera!

3 rundor leksakssläng

2010-04-08T09:37:00.001+02:00

Helt osannolik företeelse för den barnlöse är leksaksutrensningarna. Utan dem stannar hemmet. Allt kloggar igen, plastbackarna svämmar över och feng shui känns som ett hån. Räkna med tre per barn.

Den första är när bebisduplot (det där med groteskt stora bubblor och hål) och Max Nalle blivit trista. Bort med dem. Bebistapeterna du tvingade barnets far att sätta upp när du var gravid och ville ha ALLT KLART INNAN DEN KOMMER funkar ett tag till.

Den andra inträffar när behovet av legoförvaring är familjens allra största problem. Utan konkurrens. Små, vassa legobitar finns överallt. Bort med nallarna och bobbycaren och in med legobackar. De håller ett bra tag.

Den tredje är när legot hinner bli dammigt mellan användningarna. Sammanfaller ofta med att väggarna täcks med fotbollsplanscher. Ut med legot, släng för allt i världen inte - lego är utan ålder och funkar i sekel med olika användare.

Ovan beskrivna rutt gäller för små killar. Tacksam för tips på hur små tjejers leksaksutrensningar ser ut! Tycker du att siffran stämmer? Har du fler tips? Hur gör ni?

Klicka på rubriken och kommentera!

Vad 17 menade de egentligen?

2010-04-07T23:39:00.000+02:00

Det kändes nästan som en förolämpning när de böjde sig över barnvagnen och sa sådär:

"Ta vara på den här tiden. Njut medan den varar!"

Där stod jag, hålögd, med svår sömnbrist, såriga bröstvårtor, ömmande underliv och allmänt omskakad ända in i själen och ville bara strypa de där flåshurtiga människorna. Allihop, för de var många.

Nu, efter några år förstår jag äntligen vad de menade. Och varför de var så angelägna.

Just då var budskapet alltför alltför abstrakt. Framför allt kunde jag inte greppa att det där tillståndet skulle ta slut.

Här kommer därför småbarnsåren i siffror: En handfast kvantifiering av hur begränsade och exklusiva olika faser och fenomen under småbarnstiden faktiskt är.

Välkommen att bidra med dina egna erfarenheter!